Aftonbladet – 15 april 1857, sida 2

färdspengarnes införande såsom en ny skatt afskaffades. Emellertid nöjde de resande sig ej länge med anvisningen på gästgifvarens hästar. Det var en gammal lag, att, då gästgilvare ej kunde herbergera alla, som hos honom gökte nattläger, han egde visa dem, för hvilke han ej hade rum, till närmaste grannar. och att desse då måste herbergera de husvilla. Det synes som man bäöref slutit, att den rätt de resande sedermera fått, att af gästgifvaren erhålla höstar till sin fortkomst, också innev den, att vid inträffad brist af hästar på jästgifvaregården erhölla sådana i granngörsarne. Och år 1604 föreskrefs verkligen be stämdt, att de, som ej snart kunde få hästar på gästgifvaregården, skulle få sådana i näst-ränsande gårdar. Det våld en sådan lag :llät mot eganderätten kunde dock, medan en Ennu var ny, ej undfalla vppmörksamheten. Också blef den snart upphäfven. 1615 och 1633 årens stadgar om skjuts nämna ej tt ord om resandes rätt att af annan, än ärtgifvaren, erhålla hästar, då de reste ienkilta ärenden; och de utelemneade ock allt, om förut varit stadgsdt om sådana resandes rätt att annorstädes än å gästgifvaregård erålla nattläger. Men 1636 upptogos 1604 års rundsatser å nyo. Uti drottning Kristinas ästgifveriordning af den 29 Januari 1636 adgades, att om så många gäster komme till n gästgifvaregård, att gästgifvaren ej ensam hunne eller förmådde dem att herbergera eller försörja red skjutshästar, vagnar, båt Her annan fordenskap, så skulle hans närnaste grannar vara skyldige att i sådant ödfall taga somlige till sig och dem med västar och andra nödtorfter försörja och forthjelpa. Och, tillägges det, ingen fördriste sig therifrån at undraga vidh lagligit straff tilgörander,. Och dermed var sålunda reservskjutsskyldigheten för de följande två århundradena, och xanske för än flera, stadgad. Förpliktelsen, tt på kallelse infinna sig vid gästgifvaregården och der mottaga den resande, ålades lock icke den reservskjutsskyldige förr än år 1649. Vi skola härnäst kasta en blick äfven på den så kallade hållskjutsens uppkomst, samt framlägga några drag af det sätt hvarpå Sverges allmoge i äldre och nyare tider blifvit behandlad vid skjutsväsendets ordnande, för att derifrån leda oss till några slutsatser om hvad såväl å ena sidanj rättvisa och billighet emot allmogen, som å andra sidan skyldig omtanka om kommunikationsväsendet från lagstiftningens sida i närvarande stund s nes kräfva i afseende på skjutsväsendet.