Aftonbladet – 15 april 1857, sida 2

eklöfskrans; Mackabdåerna skulle med vrede stött tillbaka Israeliternas sicklar; Epaminondas, segraren, som lefde och dog 1 armod, skulle föraktfullt blickat ned på en nationalbelöning af hundradetals talemter; hvad voro för den romerske fältherren högar af guld, i jemförelse med triumfens ära? I vår tid deremot tycke man ha tagit för grundsats, att allt kan gäldas med penningar, skaldens inspirationer, krigarens blessyrer, statsmannens vakor, ja ! till och med qvinnana dygd. Moses bestraffade de hebreiska materialisterna, som ef hjortans grund dansade kring guldkalfven; i närvarande stund är denna dans en älsklingsdans, hvari ung och gammal, man och qvinna, kristen ch hebrå deltaga med lika förtjusning, med ka brinnande passion. Visserligen säger ka Rousseeu, att passionens väg leder till filosofien, men bär vid lag hinner man väl ej stort längre än till siffrornas filosofi, i hvilken till och med nollan spelar en storrol,isynnerhet då det gäller så kallade runda til. Det är med djup känsla af denna penningens sträfvan till verldsvälde, som en frejdad frensk författare w brister: LArgent, quelle royautå, la plus gsolide de toutes! Dynastier skola falla, men penningen skall herrska på gruset af deas troner; religionsläror skola sjunka i förenhet, men penningens kult består: det skall aldrig fattas den tillbedjare, aldrig fa atiska arhängare, Detär sorgligt, men sant. Visserligen finnas de, som ga uppträda ot penningens tillbedjan, mot det aflatseri, som ständigt står redo att försona rikedomens synder. Så ha vi bört en gammel vetenskapsman, som endast värderae uldet i stuff, med lexikalisk noggrannhet ådagalägga, att det latinska pecunian, penning, härstammer från ordet: pecus, fö, och edes äfven kan tolkas med ett deraf härled sammansatt uttryck, hvaraf den gamle ville draga en slutsats, som för penningemän är högst förnärmande och endast för ganska få fall kan ega tillämplighet. Så hände det 1088 äfven en gång i vår ungdom, det en Cessionant emot oss Påstod, att det Var bättre att vara bankruttör, än vara ingenting, i hvilken rangfråga han tydligen anspelade på vår egen: skap af eg. k. kongl. sekter, den han beräknade lika med noll. Mannen hade gjort sig till uppgift att med skulder ersätta bristen på penningar, hvilket är en mycket vanlig och aktningsvärd metod, men hvarom det mers n om något annat gäller, att allting har sin gräns. Emellertia hade hans stolthet öfverlefvat hans olycka, och han räknade sig sjelfva