Aftonbladet – 11 april 1857, sida 3

JE1S6 Man derat vlil gliva. Man inaggomme plott, att, med all denna sin af naturen förträffliga konfiguration, det svensk-norska dubbelriket eger mer eller mindre öppna kuster till hundratals mil, och någon i strategiskt afseende absolut stark makt bildar det sålunda för det första icke. Det är sant, att innanför dessa kuster hafva vi våra berg; men om än dessa i vanliga fall äro ett godt värn och en jemförelsevis säker fästning, må vi dock ej med alltför mycken stolthet peka pi dessa och lägga oss bakom dem att — slumra morgonväkten öfver! Det har gått armeer öfver Alperna, och passen vid Ra. tan hafva icke varit en ouppbrytlig dörr för en inträngande fiende. Med alla de fördelar naturen gifvit oss, — och det är icke vår mening att underkänna deras värde, — kunna vi dock icke umbära armåer och flottor, :och det torde icke kunna bestridas, att härvidlag ett danskt tilläggi nödens stund af en flotta, hvars kanoner ensamt uppgå till nära två tredjedelar af dem våra egna örlogsskepp kunna rikta mot en fiende, och af en här, hvilken i nödfa!l kunile förstärka våra egna legioner i samma proportion, dock utgör allt annat än en obetydlighet, lätt att undvara eller att med egna ansträngningar ersätta. Det inkast, att, med Danmark intaget i unionen, Skandinavien skulle få så mycket större kust och så mycket större land att försvara, och att de danska krigskrafterna ,alltså komma ait beböfvas särskilt för detta land hittills som förr, gäller endast för det värsta tänkliga fall, att ett angrepp skulle samtidigt ske på så skilda punkter af Skandinavien, som t. e. Eidern och Grisslehamn, och i detta tillfälle, som man måste anse för ett undantagsfall, vore ju Sverge för sin del genom föreningen åtminstone icke en hårsmån sämre stäldt, än det är stäldt den dag som i dag är. Men, — säger man, — vi behöfva icke Danmark till något slags stöd eller säkerhet, af den speciela grund, att, så långt vi kunna se, det icke är någon allvarsam fara som hotar oss; det är Danmark, som hotas; starka eller svaga, hur mycket som helst och lika godt, befinna vi oss i en så lycklig situation, att med vår sjelfständighet har det Gud vare lof ingen nöd; det är Danmark, som är i bryderi, och detta bryderi skulle bli vårt genom att ingå med detta rike en förbindelse för nöd och lust; det har våra varmaste sympatier, detta beklagansvärda, land, men man — är sig sjelf närmast! Vi ämna här icke appellera till nationernas känsla, — för öfrigt tro vi det vara kommet så långt, att denna verkligen är för sin del fullkomligt på det rena med att protestera mot hvarje dylik den hårda sjelfviskbetens logik i närvarande sak, — vi önska tala itill öfvertygelserna, och vi söka gifva skäl i stället för endast förutsättningar. Vifråga då en dast: från hvilket ögonblick datera sig garantierna för detta den skandinaviska halföns osårbarhet och framtida fridlysthet? Är det från den stund Bomarsund sprang i luften, eller måhända från den 21 November 1855? Är det möjligt, att någon med allraringaste blick för historiska fakta och politiska systemer kan vagga sig i den föreställning, att Ryssland, som genom hundrafemtio år med en makalös klokhet och en jernfast ihärdighet fullföljt en och samma noga utstakade politik, skulle nu en gång för alla hafva, för första allvarsammare motgång, kastat denna samma politik öfver bord och strukit ett bredt streck öfver halftannat århundrades beräkningar, så många dess utmärkta statsmäns trägna nattvak, så många offrade armåers förtviflade dagsverk. Den stora konflikt, som skakade Europa i de sistförflutna åren, skulle den för evärdlig tid vara dämpad, och skulle verkligen hvarje återförnyande af densamma vara gjordt omöjligt genom konferenserna i Paris? Och, i fall icke så är, skola vi äfven nästa gång blifva endast s illa betraktare, med händerna under hakan sysslolöst gapande ut genom fönstret öfver verlshändelserna? Vi tillstå, att vi i de tröstegrunder några lugnare sinnen härvidlag affektera, icke varit i stånd att upptäcka det ringaste öfvertygande eller hvad ens kunde förtjena ett närmare afseende. Det ställer sig tvärtom för oss alldeles tydligt, och så litet omisskänneligt som trots något, att tiden i sjelfva verket är för den skandinaviska halfön full af de största vådor, och att vi aldrig voro mera uppmanade, än just nu, till att misstro morgondagen. Frågan är här på intet vis om att provocera en mäktig . fiende, men att ställa sig på sin vakt mot en granne, som vi under alla omständigheter långt ifrån fullkomligt känna hvad han för i skölden, så framt det icke snarare är af gammalt afgjordt, att detta är allt annat än vänskap och tro. Eller är det skämt, att han i detta ögonblick anlägger under våra ögon nya marin-etablissemanger, i stället för dem; han ej längre eger på Aland, och att Lan alltjemt håller sin hårda näfve tillkramad öfver Norges skuldra? Då var också Sebastopol ett skämt och Donaufurstendömenas senaste fredliga ockupation endast ett oskyldigt infall! I morgon låter tilläfventyrs general Berg på de finska vägvisarce uppåt Torneå skrifva: Här går vägen till — Stockholm, liksom det på sin tid lästes på vägstolparne i de nyeröfrade Svarta-Hafsprovinserna: Här går vägen till Konstantin pel; alltsammans då endast ett raljeri! vieux farceurs, ces messieurs cosaquesl, — — — Förf. upptager derefter till besvarande den invändningen, att för att uppnå det åsyftade ändamålet, ett enigt och starkt Norden, beböfves icke någon union, utan endast en allians. Han medgifver, att en offoch defensivallians icke är att förkasta, utan måste betraktas såsom ett verkligt framsteg, men fäster uppmärksamheten derp?, att densamma, om än motiverad af folkliga önskningar och sympatier, dock i sjelfva verket endast är en dynastisk akt, afslutad emellan tvenne konungahus och med sin garanti i vissa personligheter, samt att hvad diplomatien ena ögonblicket skapar, det kunna oförutsedda omständigheter i nästa ögonblick ;upphäfva. -En unionell förbindelse har långtstörre betydelse och moralisk kraft än en tillfällig sammankoytning af mer: eller mindre diplomatisk natur, och den vesterländska politiken och folkmeningen synas börja klart inse, att om de skandinaviska länderna skola få någon vigt såsom på sitt håll ett verkligt bröstvärn för den europeiska civilisationen, så äro dertill nödvändiga den strängare solidaritet: och den moraliska lifskraft, som ligga i ett verkligt unionsförhållandes. I de nästföljande afdelningarne öfvergår författaren till att betrakta utsigterna för en lösning af det skandinaviska problemet; och han tror, att om än stora svårigheter möta, är dock ögonblicket långt gynsammare än någonsin, derföre att densamma gynnas af den politiska ställningen i Europa; och att idenhös nordens nuvarande regenter vunnit en gemensam sympati, så att de allt klarare sig uttalande folkönskvingarne erhålla ett gensvar från tronerna. Utryramet medgifver oss icke att egna en utförligare redogörelse åt författarens framställning i detta hänseende. Vi nämna blott, att han för en nordisk union förutsätter ett slags federativrepresentation för de rent unionella angelägenheterna, men att hvartdera riket i öfrigt bibehåller och. sjelfständigt utvecklar sin författning, sina lagar och institutioner; att en förbindelse med danska helSR all TEA — m—N Ke kr ta