Aftonbladet – 11 april 1857, sida 3

MINUT OT UNVLIRAL andar Or Hr LU BOUCET BLELLO nsdde AR rande i borgarståndet angående riksgäldskontorets åtgärder för upplåning af de till jernvägsanläggningar erforderliga medel samt slutet af förteckning å motioner väckta inom bondeståndet. MUSIK. Till förmån för frimurarebarnhuset uppfördes i går långfredagen, såsom årligen plågar ske, i De la Croixs sälong, Haydns or.storium Skapelsen,. Solopartierna utfördes af mllna Michaloch Andree samt hrr Strandberg och Walin på ett ganska berömligt sätt. Det herrliga tonverket gafs äfven i öfrigt af hofkapellet och kongl. teaterns chörpersonal på ett sätt, som vittnade om mycken omsorg vid inöfningen. Skada blott att de många skönheterna deri aldrig kunna njutas rätt, till följd af den alltid på denna afton inträffande ryckande värman och trängseln uti denna redan i akustiskt hänseende föga lämpliga lokal, som ifven i går visade sig icke kunna på långt när rymma alla åhörare, som förskaffat sig biljetter, än mindre de många, som önskat erhålla sådana, men gått miste derom. Det vore i sanning icke för tidigt om Stockholm snart erhölle en för Oratoriers och större instrumentalverks uppförande lämplig lokal, då det välgörande och uppiyftande intryck dessa skänka väl af ingen lärer vilja eller kunna bestridas. Genom en del åhörares bullrande och störande affärd midt under oratoriets Senare afdelning gick dessutom den vackra finalen nästan helt och hållet förlorad för den återstående delen, som qvarstannade i fåfäng förväntan att få lyssna dertill. Detta är också ett slags majoritetens undertryckande från minoritetens sida. LITTERATUR. Den skandinaviska frågan. Några betraktelser i sak af Arnliot Gellina. Stockholm 1857 (68 sid. 8:vo). Vi ha redan omnämt denna skrift såsom af flera skäl förtjent af mycken uppmärksamhet, och vi gå nu, enligt löfte, att lenana en något närmare redogörelse för dess innehåll. Författaren har gjort till sin uppgift att visa, på hvilken punkt den skandinaviska frågan för ögonblicket befinner sig, och har, efter vår mening, löst denna uppgift på ett förtjenstfullt sätt, och så att motståndarne till den nordiska unionsidgen icke kunna ha skäl att säga, att han lättsinnigt eller partiskt förbisett någon vigtigare af de omständigheter, som härvid äro att taga i betraktande; liksom vi äfven hålla före, att den Scheelska cirkulörnoten, om hvilken författaren ännu icke synes ha haft kännedom, då han afslutade sitt arbete, icke i väsentlig mån förändrat sakernas ställning, då någon varaktigare politisk betydelse i alla händelser icke kan tillerkännas densamma. Författaren kastar i en kort inledning en hastig blick på den utveckling, som den skandinaviska frågan på den senaste tiden. erhållit, hvarigenom det, som för ett eller annat årsionde kunde: benämnas såsom en paradox, nu alltmera framställer sig såsom ett axiom, och hvarigenom äfven denna fråga redan kan gägas ha blifvit en europeisk. Mean huru allmän opinionen än må vara i detta hänseende, är den dock långt ifrån att i enskiltheterna vara fullt klar, och det är derföre af vigt att i fasta begrepp och konkret uppfattning söka fixera hvad som hos en stor del af allmänheten blott är instinkt, framkalla en äfven i detaljerna bestämd allmän mening, öch derigenom se till att händelserna icke komma att träffa oss oförberedda, utan att man på förhand är någorlunda i jemnbredd icke blott med den fullt beräkneliga situationen, utan äfven med den till äfventyrs möjliga. För att rättfärdiga sin förutsättning och utgångspunkt, den pemligen, att skandinavismen är en nationel rörelse och ettnationelt behof, visar författaren i en kort historisk utveckling, huru denna id återfinnes under flera årkundraden såsom ett slags politisk natarlag, ständigt ånyo frambrytande, än i det ena, än i det andra af de trenne nordiska: länderna, oupphörligt motverkad och neutraliserad af stridiga krafter, men aldrig upphäfd, oftast ännu oklar och obestämd, men döck alltid omisskänlig såsom princip. Författaren visar, att då nordens historia i detta hänseende insebär ett ständigt återupprepadt: Hvad konungarne synds, få folken böta för, så att de skandinaviska folken blifvit förda mot hvarandra i eviga strider; ofta för de lumpnaste och mest narraktigt dynastiska syften, bar dock en nationalitetens hemliga protest tid efter annan gjort sig gällande, t. ex. i de mellan svensk och dansk allmoge afslutade bondefrederna, ehuru det måste väcka förvåning, att statsmännen å ömse sidor icke lärde sig inse, att den strid lönar sig illa. der man sargar hvarandra och ömsesidigt uttömmer sin kraft endast till båtnad och föråel för den tredje. (Gustaf IL Adolf med sin ljusa blick insåg dock det:a, såsom man kan finna af hans yitrandetill Kristian IV vid sammnankomsten i Ulfsbäcks prestgård: att om icke de nordiska rikena hölle tillsammans, löpte de fara att gå under och deras innebyggare att bli frätomandes slaivar.) Klart hade den berömde danske historieskrifvaren Sneedorf redan i förra århundradet uttalat hvad det skandinaviska sträfvandets hela kärna och syftemål är, att nem ligen de tre skandinaviska rikena tillsammans skola bilda en stark defensiv makt, med nationel sjelfständighet i det inre och redo till gemensamt försvar mot hvarje fara, samt inför hvarje främmande makt uppträdande såsom ett helt med gemensamt intresse. Författaren upptager i det följande till vederäggning några af de invändningar, som man från ett eller annat håll hörer framkastas mot denna tanke. Den första och mera allm nns af desga invändningar karakteriserar och bhe