Aftonbladet – 9 april 1857, sida 3

(Insändt.) Om religionsfriheten. Religionsfriheten, det vill säga friheten att tjena Gud enligt sitt samvete, den heligaste af all frihet, är ännu bannlyst från Sverge. Det är ej tillåtet för rättskaffens menniskor, hvilka betala sinautskylder och uppfylla sina medborgerliga förbindelser, att dyrka Gud under formen af sina personliga öfvertygelser. K.nventiklar på värdshusen och källarae, der man tillbringar tiden med glasen och korten i hand; konventiklar, der till och med ansedde män tro sig kunna Sfverlemna sig åt förfinade orgier, utan attsätta sitt nseende på spel, tillhöra ordningen för dagen; och ingen har hört sägas, att man mot den praktiska mormonismen, som hotar sjelfva samhällets bestånd, visat samma nit som emot några af den lägre folkklassens mormonsammänkomster under loppet af förra vintern. Men konventiklar, der man gör bön i stället för ätt dricka, der man läser evangelium och sjunger psalmer i stället för glada sånger, äro sammankomster, farliga för kyrkan och samhället, hvilka man måste skynda att med lagens biträde upplösa. Om rättigheten att uttala sin mening, friheten att så och komma; att arbeta eller ej, att röka, att spela kort, om en enda af dessa friheter vore Hotad, är det ej sant, att H-1ä landet skullö prötestera deremot, och att ända till de aflägsnåstelandsändar man skulle uppresa sig mot detta tvång? ein Hvarföre är ej förhållandet detsammä angående den religiösa friheten? Derföre att man i allmänhet. ej eftersträfvar den. De flesta menniskör erfara otålighet och vrede vid tanken på en gudsdyrkån; som ej fullt öfverensstämmer med deras egna åsigter. De synas hvarken ega aog förstånd eller nog samvete för att ej vilja, medelst lagen, nedtysta dem, hvilka i detta hänseende tillåta sig att tänka olika med dem. Men här är ej frågan huruvida religionsfriheten är behaglig för en hvar. Frågan är tvärtom att veta, om den är hvars och ens obestridliga rättighet. Hvem skulle väl våga påstå, att den religiösa friheten icke är i sig själf helig och oantastlig? Ingen, emedan detta står skrifvet i djupet af hvars och ens saämvete af Guds egen hand. Man må uppresa sig deremot så mycket man vill, aldrig skall man dock mäkta att ur menniskohjertat utplåna denna eviga sanning. Man skall kanske kunna hata den, men man kan ej fördöma den. Religionsfriheten är ej blott den heligaste af alla rättigheter: den är dessutom en nödvändighet för den menskliga naturen; den är en lag för menniskan, inaan den ingått i lagarne. Nationernas lagböcker kunna erkäona den, men det är ej från dem som den hämtar sin tillvaro: de kunna undertrycka den, men de mäkta ej utrota den. Om den: materiella styrkan alltid slutat med att gifva efter för opinionen, huru mycket mera skall den ej nödgas vika för samvetet, eller för pliktkänslan, en makt, som är tusen gånger starkare än opinionen? Historien visar oss, att ingenting kan ilängden molväga denna makt. Den materiella kraftens ögonblickliga segrar kunna endast bedraga ytliga sinnen. Den verkliga statsmannen arbetar för framtiden, har sekler i sigte och uppfättar, att-ingentingär varsktigt utom det. som hvilar på sanningens eller sakernas egen naturs orubbliga grundval. Veta vi dessutom ej, att den religiösa förföljelsen utgjort de förflutna seklernas olycka och vanära, och att -amvetsfriheten är en af protestantismens och en nyare tidens skönaste segrar? Skulle vi verkti gen sakna de fordna barbariska tidebvarfven, och skulle vi vilja aw de mest civiliserade folk skulle räkna Sverge bland de länder, hvilka i denna huf