Aftonbladet – 9 april 1857, sida 3

vudfråga ej ännö lömnat medeltideh7bakomn sig? Di religiösa förföljelselagarne bafva på kontinenten gif vit detta land en sorglig ryktbarhet. Den dom mar ur den eviga rättvisåns synpunkt fält öfver des lagar har varit enbällig och sträng. Skall Sver; förakta den derföre, att den kommer från fräcsman de land? Frågan borde ej vara, hvarifrån comen kom mer, men om den är rätivis. Och hvad eger Svergt dessutom i religiös väg, som ej till sjelfva sin grunc är utländskt? En fortsatt förföljelse kan således endast länds kyrkan till skam. Öch hvilken fördel hämtar lande deraf? När menniskor för sina religiösa öfvertygel ser dömas och kastas i fängelse, bli väl till följ häraf fälten mera fruktbärande, handeln mera blom strände, individerna lyckligare, familjerna enigare kyrkan och styrelsen mäktigare? Visserligen icke Om ni sålunda försånken i bedröfvelse menniskor hvilkas enda brott är att tjena Gud på ett anna sätt än ni sjelf; och att kanske göra det, när ni e tjenar honom, hvad har ni då vunnit? Ingenting annat än att tillfredsställa er motvilja eller er oför dragsamhet. Och kunde ni beräkna alla de lidan den och alla de söndringar, som ofördragsamheter alstrar, skulle ni ej ega mod att fortgå på denns bana. Ni vill, säger ni, förhindra sekter att uppkommes eller att man skiljer sig från den bestående kyrkan hvilket kunde söndra henne? — Men ni kan ej kraf. tigare arbeta på att söpdra denna kyrka och mång faldiga sekterna, än just genom att förfölja. Lång! från att läka det onda, tjena förföljelselagar blott till att upptända en eld, som ni ej m:ra skall förmå att släcka. Religionen blir då ganska lätt en fruktansvärd lidelse; och om hon ej bildar svärmare, gör hon åtminstone öfvertygelserna obetvisgliga. Tror ni, att menniskor, hvilka för sin tro underkasta sig fängelset, ej skola ega mod att, om deras samvete så fordrar, skilja sig från kyrkan derföre, att lags förbjuder det? Tvärtom, det är just då de skola o ganisera sig till enskilta kyrkor. Historien kan lära oss, hvilken framtid förföljelsen bereder åt statskyrkorna. Ofördragsamheten skall samla öfver landet en följd af söndringar och olyckor, hvilka fördragsamheten skulle förekomma, Ni säger vidare: vi vilja ordning, det vill säga enhet inom kyrkan; och dissensen är oordning. — Men den dissens, hvilken så mycket förfärar er, är ingenting annat än ett tomt ord, efter det endast är rättigheten att hafva olika åsigter med er. Men om separatisterna hafva andra åsigter än ni, har också ni andra än de, ni är separatist i förhållande till dem, och ni är brottslig emot dem till samma oordning, för hvilken ni anklagar dem att göra sig skyldige emot er. Då ni förföljer dem, tillerkänner ni dem ock rättigheten att förfölja er; och ni handlar lika oklokt, om ni gör det, som de skulle göra, om de skulle följa edert exempel i detta hänseende, i händelse de en gång blifva de starkaste. Påminr er dessutom en obestridlig och klar sanning, hvilken ni hvarje söndag får höra anföras från predikstolarne, nemligen att vi böra för samhället, om så fordras, uppoffra allt utom samvetet. Samvetet tillhör oss icke, det är ett Guds medel i vår själ, en auktoritet, som lefver inom oss: det är för oss den högsta lag, lagarnes lag. Att lemna sitt samvete till pris åt staten eller kyrkan, det är att afstå från hvarje sedlig karakter, eller, om man så vill, öfvergifva Gud, emedan man utan samvetet icke kan verk ligen ega kristendomens Gud. Detta brott är icke tillåtet för någon menniska: hvarken samhället eller någon kyrka, hvilken hon än vara må, har rättighet att fordra en sådan uppoffring. Att neka till att göra denna uppoffring är ordning, den högsta ordning och den första af alla skyldigheter. Att begära denna uppoffring är oordning, den största af all oordning. Lagen kan ej hafva rätt emot rätt visan. Hvarje förföljelselag förnekar Guds lag, och i och med detsamma den vill tillintetgöra samvetet, är den orättvis och godtycklig; hvarje förföljelselag år oordning, demoraliserar folket och uundergräfver säkert om ock långsamt vördnaden för lagens helgd. Underkasta alla verdsliga förhållanden lågarnes dom, men om ni älskar ördning, så vörda samvetets rätugheter. För att hafva någon förevändning attunderkasta samvetet lagarnes dom borde man åtminstone tillhöra en ofelbar kyrka; och om ni påstår detta vara fallet med er kyrka, hvarföre kallar sig då Sverge protestantiskt? Ni fruktar katolicismen och ni vill genom lagen förhindra den att utbreda sig i landet. — Men ser ni då ej, hvilken förolämpning ni härigenom riktar emot den bestående kyrkan? Ni förklarar således, att hon ej utan lagen kan försvara sig emot katoheismen, och då måste ni antingen icke tro henne ega sanningen, eller också tror ni icke på sanningen sjelf; hvarom ej, huru kan ni hysa en för sanningen så förnärmande fruktan, som att påstå, att den ej kan utan lagens tillhjelp försvara sig emöt villfarelsen? Dessutom, om er fruktan är grundad, så bevisar den endast, att den närvarande kyrkan ännu är oförmögen att göra sina medlemmars uppfostran eller att göra dem till verkliga protestanter. Om er fruktan är grundad, bevisar den ingenting annat än protestantismens förfall inom svenska kyrkan. Och ni skulle vilja genom lagarne hindra en religiös siftelses reformerande, hvilken ni erkänner vara vanmäktig att sjelf försvara sig emot katolicismen? Protestantismen lefver endast genom friheten; och i närvarande ögonblick är det i deland, der religionsfriheten råder, som den firar sina skönaste segrar öfver katolicismen. Det är utan tvifvel sorgligt, att. det skall behöfvas att inför protestanter försvara religionsfrihetens sak. Huru kan denna fråga för kristne ens vara underkastad någon tvekan? Huru kunna de, hvilka bekänna sig vara frälste genom tron, vilja taga sin tillfykt till tvånget och förföljelselagarne? Huru kunna lärjungarne till Den, hvars rike icke är af denna verlden, godkänna att denna verldens makter skola råda öfver de kristne äfven i trossaker ? Jag går än längre: Huru kan den, som gör sig det svagaste begrepp om hvad religion verkligen är, eller som, vore det ock endast i teorien, sätter Guds ära och evighetens vigt framför allt annat, utan ovilja böja sig under dessa råa begrepp; som vilja underkasta våra religiösa känslor, vära himmelska förhoppningar och våra gemensamma böner en verldslig polis? Således bör hvar och en som älskar protestantismens, den svenska kyrkans och nationens ära, hvar och en som eftersträfvar friden, rättvisan och ordniogen, hvar och en i synnerhet, som vill följa evangelii röst, känna sig uppmanad af sitt samvete att kraftigt arbeta för erkännandet af en verklig och fullständig. religionsfrihet. Trottet.