Aftonbladet – 9 april 1857, sida 3

Ställningen 1 Vesterdalarne. Posttidningen meddelade i förgår utdrag ur de protokoller, som blifvit förda vid de af konungens befallningshafvande i Stora Kopparbergs län hållna sammanträden med ombud från Vesterdalarnes sju socknar, rörande den nöd, som der uppgifvits skola ega rum. Af dessa ombud, som utgjordes af församlingarnes pastorer och socknennämder, gåfvos de upplysningar, att god tillgång på spanmål dels funnes i upplag i orterna, dels kunde erhållas 1 Filipstad; att flera af socknarne genom skogsförsäljning under de sista åren gjort sig stora inkomster; att god arbetsförtjenst dels med körslor, dels med dagsverken i alla socknarne funnes att tillgå; att de flesta af församlingarne egde förmåga att sjelfva underhålla sina fattiga; att de öfriga med någon undsättning från länets nödbjelpskassa äfven vore i stånd dertill; att dagspenninger vore hög-och likväl stor svårighet mötte att erhålla arbetsbiträde; att nödbrödsämnen ej blifvit begagnade, samt att socknemännen vore beredda att anskaffa utsäde åt fattigz hushåll. Från alla socknarne uppgafs, att någon allmän nöd ej vore att befara. Vid alla dessa sammanträden hade landshöfdingen, berättar Posttidningen, fästat uppmärksamheten på angelägenheten af att flitigt begagna gifna arbetstillfällen samt med sparsamhet och klokhet derigenom vunna inkomster, då hopp vore, att socknarnes arbetsföra befolkning skulle, utan ytterligare skuldsättning, kunna genom egna krafter förskaffa sig bergning och försörja sina egna fattiga, i öfverensstämmelse med kristlig plikt och Sverges lag. För sin del ville landshöfdingen. som komme att till K. M:t göra anmälan om bvad han vid dessa. tillfällen inhämtat, söka bereda en hvar af dessa menigheter den lin dring i fattigvårdsbesvärets tyngd, gom med billighet och rättvisa mot andra samhällen kunde finnas förenlig, men erinrade om att man först och främst borde lita på egna krafter, helst behofvet af statens och den enskilta välgörenhetens understöd framdeles kunde blifva för denna landsorts invånare mera bebhöfligt, än under nu af dem uppgifna förhållanden. Derjemte uppmanades socknenämderna vaka öfver, att de fattige icke komme att lida nöd genom de lyckligare lottades mindre benägenhet att utgifva bidrag, och förständigades länsmännen att månatligen anmäla spanmålstillgången, gällande priser och fattigvårdsanstalternas beskaffenhet och verksamhet. m——2x