Aftonbladet – 9 april 1857, sida 2

Under dylikt tal somnade barnen. Men det är skrifvet i en gammal krönika: Gråten skall vara en dag, men glädjen Kommer med mörgonen; och nästa morgon: flög Teddy upp ur sängen, ropande: Fanny, Fanny! Tiff är icke död; jag hörde honom skratta. j Fanny lyssnade häpen och glad, och ganska riktigt hördes från andra sidan af den tunna mellanväggen, som skilde deras lilla sofrum från köket, ett ljud, hvilket mycket liknade gamle Tiffs hjertliga, förnöjda skratt. Man var frestad att tro, det inga andra lungor skulle kunnat uppstämma det muntra ho! ho! ho! med en så bjertans fröjdefull intonation. Barnen klädde sig i hast och öppnade dörren. Nå du Gud vare lofvad, har jag icke mina dockor här, så sannt som jag lefver, ho! ho! hol sade Tiff och räckte armarne emot dem, medan båda barnen sprungo rakt ifamnen på honom. Ack, Tiff, hvad vi äro glada! Vi trodde du hade drunknat, och vi greto hela dagen ända tills vi somnade. Nej, nej, nej, lofvad vare Herran! I blifven icke af med Tiff så lätt heller; blifven honom icke qvitt förr än I vuxit upp och blifvit förståndiga, så I kunnen sörja för er sjelfvan, sade Tiff, och åter skakades hans gamla lekamen af ett hjertligt skratt. Men huru kom du undan de rysliga vågorna, Tiff? Gud signe er, barn, det var qvistigt må ni tro. Men jag talte vackert med Herren och det ä förunderligt hvad det hjelper, vet ni, barnena mina. Du gode Gud, sade jag, du vet att jag inte stort skulle fråga efter, det