Aftonbladet – 8 april 1857, sida 3

partementen finnas icke, endast dessa departementens expeditioner. CHefen, som således på visst sätt ensam utgör departementet, måste också ensam utarbeta alla ärenden, under det att kollegierna såsom fristående institutioner icke ega sammanhang med depaftementet. Man anför, icke utan skälj att den kollegiala formen ionghåller en garanoti för den easkilte, men i denna bristande tillgång på arbetskraft och datta saknade sammanbang mellan förvaltningens högsta organer ligger ej mindre för gången af statens förvalining en bristande garanti. Å håda sidor vore en förändring nödig och en undersökning af sakerna i sitt sammånbang derföre af behofvet påkallad. Tslaren visade derefier på närvarande förhållanden, huru kollegierna aflägsnat sig från sinursprungliga form, huruledes t. ex: den förvaltnibgskrets, som fordom tillhörde kammarköllegium, tu vore fördelad på fyra embetsverk, nemligen, jemte kamimarkollegium, på statskontoret, kammarrätten och riksgäldskontoret; huruledes kanslikollegium alldeles försvunnit, kommersoch bergskollegierna blifvit skilda från de vigtigasie af sina gamla funktioner, 0. 8. Vv. Deremot hade under senare tider en mängd friståenle förvaltningsverk efterhard uppkommit, för hvilka mas icke i samma mån ansett den köllegiala formen beböflig, såsom öfverintendentsembetet, tull och poststyrelserna, styrelsen för fäogelser och arbetsinrättaingar, styrelsen öfver vägoch vattenbygnader, styrelsen öfver elektriska telegrafverket o. 8. v. Öfverskådade man de förslag till nya eller föränrade organisationer i förvaltningen, som endast vid lenna riksdesg vore föremål för öfverläggniovg, sä funne man ett stort sntal sådana, ingalunda hänvissnde på en befintlig, jemn och harmonisk utveckling-af förvaltningsformen. Talaren nämde regeringsätten, motiverad på behofvet att frånskilja en del ireader, från statsrådets behandling. En ständig lagberedning föreslagen i ändamål att tillvägabringa en rådplägniog öfver allmänna förfatinivgar, förslaget ill ecklesiastikkollegium, åsyftande att fylla en lucka 1 förvaltningen, men hufvudsakligen vigtigt, såsom ivisande på behofvet af en organ för den kyrkliga örvaltningen, ett nytt statistiskt embetsverk, en ny styelse för jernvägsarbetena, en ny skolstyrelse, som blifvit föreslagen under olika former; senast afsedd att vårdas af en expeditionschef i ecklesiastikdepariementet, bergskollegii indragning och sammansmältaiog med kommerskollegium, krigshofrättens indragaing, förändring i kansliets arbetsordning genom senslistoch kopistgradernas försvinnande, o. s. Vv. Talaren frågade, om icke, dä så många nya embetsverk, alla fristående, blifvit nybildade, då så många stora frågor om nya organisationer vore under be handling, det skulle vara skäl att i sammanhang uvdersöka alla dessa frågor och tillika taga i betraksande den, som rörde det bristande sammanhanget i sjelfva medelpunkten för förvaltningsärendenas behandling. Till allt detta komme, efter talarens tanke, de fioansiella skälen. Hos oss, som i andra länder, gjorde dest alltmera framstående bebhofvet af en förbättring i embetsmännens lefnadsvilkor det alldeles oeftergifligt att undersöka, huruvida icke en förändring kunde vidtagas, så att rikets tjenst :bestriddes af färre, men bättre lönade tjenstemän. Om 0ex den sammanlagda utgiften för staten skulle blifva lika stor, vore det af säsentlig vigt att vinna samband i organisationen och en sådan ställning för embetsmännen, att de kunde odeladt egna sin tid åt ett åliggande. Att uppgifien vore svår medgaf talaren. Den vore den svåraste af alla förändringar. Men deraf följde ingalunda, att man skulle öfvergifva tanken derpå och meddela ett afslag. En annan talare hade: förklarat ett sådant arbete för omöjligt; men talaren kunde icke finna, stt det skulle vara mindre möjligt nu än tiliförene, då man inkallat i en sådan komit som den nu föreslagna ledamöter från de olika förvaltningsverken. Frågan om förvaltningens organisation vore så gammal som vår: nuvarande statsförfattning, och daterade sin uppkomst från konungens skrifvelse sill statsutskottet den 5 Juli 1809. Den hade sedermera nästan oafbrutet varit vil lif. Man kunde ej tillbakavisa dess lösning. Det tycktes som man i diskussionen icke nog klart uppfattat skilnaden mellan en departementstyrelse och en ministerstyrelse i ordets egentliga betydelse. Af den förras utveckling följde ingslunda införandet af den senare. Ett bevis såge man i Norge, der departementer finnas och en stor lättnad derigenom beredes för att väl utarbeta: större: förslag såväl som mindre, men icke kunde man säga, att i brödrariket funnes en ministerstyrelse. I departementschefens ställning till konungamakten uppkomme ingen förändring derigenom, aw departementschefen vid ärendenas utredning hade att anlita den arbetskraft och sakkänvnedom, som vore beböflig, änvu mindre deraf, itt ett närmare sammanhan: mellan många fristående förvaltningar och någon inskränkning beredes i ett allt mer öfverhandtagande skrifveri. För sin del biföll talaren betänkandet. En återremiss hade blifvit yrkad för att uttrycka den ön skan, att deu kollegiala formen borde bibehållas. Man kunde hysa rättmätiga wifvel på möjligheten att ändamålsenligt uttrycka denna önskan, annor!unda än som redän af utskottet skett, så vida man icke ville göra hela förändringen omöjlig. Det vore gifvet, att om depariementerna stäldes inärmare sammanhang med de förvaltande verken, så kunde detta ej ske utan någon förändring å båda sidor. En förmildring af den kollegiala formen, der denua hos de förvaltande verken funnes, måste blifva en följd; men calaren trodde, att denna form väl kunde förmildras atan att utplånas, eller, såsom det i betänkandet utsryckes, att man kunde på ett bättre sätt förena eukelhet i ärendenss bebandling med nödig säkerhet. Det gåfves en sammansatt form af kollegialrådplägaing och departementalstyrelse, hvilken. troligen här borde vara den rätta. Men det svåra måste just vara att rätt angifva sättet af denna förening, eller den punkt vid hvilken de båda förvaltningsformerna borde mötas. Och detta skuile just blifva resultatet af den begärda uodersökningen; att försöka på förhand fixera detta resultat, syntes talaren föga verkställbart och möjligen ledande till att på förhand göra hela uu dersökningen froktlös. Man kunde således endast gifva en antydning i detta hänseende; och en sådan funnes redan i betänkandet. — Deri vore ju uttryckligen nämdt, att ingen ministerstyrelse var ifrågasatt. Såsom förändringens hufvudföremål framstäldes, att man borde ställa de särskilta förvaltande verken i närmare sambavd med departementen. Uttryckligen vore dervid nämdt, att enahanda trygghet borde vinnas, son; vore afsedd med den närvarande formen öch hvarvid det allmöpna tänkesättet med skäl fäster mycken vigt. Det vore ock hänvisadt derpå, att behandlingen torde blifva olika efter olika ärendens beskaffenhet och att besluten syntes böra; der Srendenas vigt och betydenhet dertill föranledde, besörjas under behörig ansvarsskyldighet i vissa fall kollektift af vederbörande embetsoch tjenstemän. Vid den stora mångtydigheten af orden kollegium och kollegial form, och vid den mångfaldiga olikheten af förvaltningsärendenas natur, kunde tal. icke rätt inse huru man skulle närmare kunnat uttrycka hvad man vill, utan att gå hela den förutsatta undersökningen i förväg. Dokior Nordlander motsade den beskyllning man gifvit utskottet för otydlighet. Tal. trodde, att man i sina fordringar på utskottet gått för långt. Utskottet hade afstyrkt ministersiyreise, men anseti kollegierna böra ställas i samband med depsrtementerna. Tal, trodde: ej, att partiella förändringar skulle göra tillfyllest. Redan 1812 års ständer ansågo en genomgripande förändrirg nödig och mnedsaite för denna saks skull en komite Detsamma tar Ah FxULÄNAL IL TOTR AH RA TE al 1