Aftonbladet – 8 april 1857, sida 3

begagna allmänna orda! i dvistarne: Tillstyrktu i. Riksarkivarien Nordström yttrade att, då såväl de som taiat för afslag å betänkandet, som de, hvilka föreslagit återremiss, fästat synnerlig vigt vid bibehällandet af det kollegisla systemet inom förvaltningen, förtjente det tsgas i öfvervägande, huruvida detta system ännu egde samma betydelse och vigt,som det fordom egt. Talaren erinrade om buruledes förvaltvingen ännu under 16:de seklet handhafdes förnämligast omedelbart af K. M:t, biträdd af de få riksembetena, och sattes i verkställighet sflandtregeringen; huruledes i :17:de seklet, sedan en ständig rådkammare och de s. k. rikskollegierna : blifvit inrättade, dessa senare genom sina presidenter, som tillika voro riksråd eller ledamöter af rådkammaren, stäldes i omedelbar beröriog med den förra, på samma gång de såsom högre instans inom statsförraltningen afgjorde eå mängd dit dragaa ärenden; huruledes under de två senaste decennierna af samma sekel rådets betydelse under enväldet redsjönk, men deremot kollegiernas tillväxte; och huruledes, efter deti 18:de seklets början åtskilliga reformförslag beträffande förvalmivgen blifvit lagda å sido, rikskollegierna åter i gruadiagarne till sioa funktioner bekräftas och uti sina iostrukt oner erhålla rättesnöret för sin kompeen: och verkssmhet. Dessa kollegier, hvilka inom sin kompetens stodo i spetsen för statsförvaltoingens illa grenar näst under konungen och rådet, utötvade, såsom kändt vore, åtminstone de flesta af dem, en dåde rent administrativ och en administratifi judiciei myndighet, och uti detta senare förhållande låg en väsentlig anledving till det kollegiala systom, hvarefter deras beslutanderätt ordnades. Sådana voro ock dessutom förvaltningsformerna den tiden i Tyskand, hvarifrån mönstret hämtades. Men huru beskaffade till kompetens och funktioner äro numera kollegierna hos oss? Talaren räkuade ej h:t den i stället för den fordna kammarrevisionen tgillxomna kammarrätten, som i det hela ännu vore en domstol och således låge utom frågan. Äfven sammarkollegium utöfvade ännu såsom mellaninstans ev administrauft judiciel myndighet, och om upphäfvande af: den kollegiala formen derstädes borde väl alitså ej heller fråga uppstå. Meu huru förhölle det ig med de öfriga koliegierna? Någon administrativ justis komme der ej mera till handläggning. De hafva alla öfvergålt till rent förvaltande verk och erSållit nya organisationer, i följd hvaraf en del upphört att vara, aodra sammanslagits med hvarandra, och åter af andra genom ärendenss fördelning bildats särskilta verk, likasom ock nya sådana i senare tider tillkommit till följd sf de nya angelägenheter för siasens förvsliande omsorg, som samhällets egen utveckkng framkallat. Sålunda finnss nu statskontoret, reden is Karl XI:s tid utbrutet fråg kammarkollegium, seoeraltulistyrelsen, likaledes utbruten från kammarollegium, geceralpoststyrelsen, utbruten från kaosliächegium, sjöförvaltningen i stället för det fordne emiralitetskollegium, krigskollegium med flere underordnade mindre verk, serafimerordensgillet och sundbetskollegium, -generallandtmäterikontoret, styrelsen för vägoch vattenbyggnader, styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar mi fl,, då deremot kanslikollegium längesedan upphört, och bergskollegium efter tillkomsten af jernkontoret, såsom en stiftelse af bruksegare, och bergstingsrätternas upphäfvande är på väg att ingå i kommerskollegium, som ock numera endast är ett rent förvaltznde verk. Ehuru nu uti de från äldre tider qvarvarande bland dessa verk den kollegiala formen ännu är bibehållen, harlikväl en annan organisation i dem, som äro ait en nyare tid, blifvit införd, nemligen en allena beslätande chef, biträdd af konsultativa ledamöter; och att denna form vore ofören!ig med grundsatserna j vår statsrätt, ansåg talaren så mycket mindre kunna påstås, som den redan från fordna tider egt rum i synnerhet uti den gren af förvaltningen, som bland annat hade med utsökningsärendena att skaffa. I alls händelser vore ock dessutom härvid att anmärka, att utskottet icke bestämdt yttrat sig till förmån hvarken för den ena eller andra formen, utan deremot s;sett frågan derom; såsom beroende af olika omständigheter, tillhöra deras pröfning, som med den ifrå gasatta regleringen finge befattniog; cch den närmare förb ndelse emellan statsdepar:ementen och de närmast lägre styrelseverken, som i beiänkandet åsyftas, kunde, efter talarens omdöme, lika väl ega rum med den ena som med den andra af berörda två former. Uppkomsten derigenom af en så kallad ministerstyrelse hehöfde man heiler icke frukta. En sådan styrelse vore i verkligheten lika litet förenlig med vår srundlag och vår statsrätt, som den öfverensstämde med nationens sedvanor och tänkesätt, och det jemnäå tslandet och skrifvandet om ministrar och ministerstyrelse hos oss vore och blefve ej annat än ord. I g sjelf vore ock en sådan styrelse icke en produkt af någon djup statsprincip, utan deremot en skapelse äf historiska omständigheter i de länder, hvarest den först erhål!it sin utveckling, och i sin utveckling tillhörde den lika mycket det absoluta konungadömet Frankrike under Ludvig XIV:s tid, der ministrarne voro allena ansvarige inför konungen, och öfriga förvaltningens orgaser inför dem, som det konstitutioalla konungadömet Ecgland, der ministrarne äro redoskyldige inför. pariamentet, och förvaltningens. öfrige tjenare inför dem; hvarföre ock i båda dessä länder tjenstemännens inamovibilitet med. ett sådant iörhållande är oförenlig. Hvad vi dezemot här förstå med departementalsiyrelse vore emellertid något annat än ministerstyrelse. Den kunde, så framt alla styrelseverk af andra ordningen stäldes med densamma uti nödig och lämplig förening och samverkan, och densamma derjemte sjeli ändamålsenligt organiserades med erforderlig arbeisstyrka och väl afpassad arbetsfördelning, utveckix, samma kraft och raskhet som den senare, och ieke dess mindre: bibehålla för de underlydande verken och embetsmännen den verksamhet, som grundas. på en gång på den sjelfständiga öfrertygelsens rätt och der deraf följande ansvarighetens allvarsamma plikt. — Redan då frågan om införande: af dem s.k. regevingsrätten förevar, hade talaren haft deita ärende i minne, och afstyrkt nämde inrättniog bland flera andra, äfven af det skäl, att han ansåg densamme icke förenlig med en väl organiserad departemental styrelse; och då för öfrigt utskottet nu hållit sitt till styrkande uti sådana ordalag, att de, som firge dec frågasaita undersökningen sig anförtrodd, egde fulltomlig frihet vid sin pröfning och sina förslag, tveade talsren ej, att, med afstyrkande af föreslagen terremiss, tillstyrka: betänkandets godkännande utar örbekåll. Doktor Sandberg framhöll, såsom skäl för bifall ill utskottets hemställan om bildande. af en komiit, len . mångfald och splittring som i förvaltningens srenar uppstått, behofvet af ökade löner och der ständiga tillsättandet af nya tjenster, hvilket all: gjorde till nödvändighet, att förvaltningen så myc! ket som möjligt förenklades, I likhet med prof. Carlson ansåg :tal. för en förtjenst hos utskottet, at: det ej velat på förhand angifva målet, dit man geaom den föreslagna . undersökningen skulle vilja komma. Prosten Lagergren yrkade återremiss i.den af bi? skop Thomander. angifna syftning. Att förändring behöfdes, bevisades bäst deraf, att så snart någo: förslag af vigt vore i fråga, så fann man i departementerna eller kollegierna hvarken tid eller parat ner för dess utarbetande, utan måste tar sin till flykt till komiteer. S Doktor: Gumelius förordade bifall. Tal. ville dock att i skrifvelsen antvådes, att man vid en blifvande d reorganisation lakttoge någon varsamhet med afseu endg Då kKollegialstyrelsen. f Att resultatet af öfverläggningen blef bifall till nok attate fran TAR RR som man säger, skjuta