Aftonbladet – 8 april 1857, sida 3

Prosteståndet. Frågan em embetsverkens reorganisation. (Slut från gårdagsbladet.) Prosten Ljunggren yrkade afslag, emedan han ansåg förslaget ytterst syfta på ministerstyrelse eller åtminstone att åt dessa embetsmän inrymma en all: för stor makt. Vid det förslag, som 1844 års ekonomiutskott i likartad riktning afgaf, hade talaren yttrat åsigter, som han ej funnit skäl att frångå. Talaren trodde, att de brister, som förefunnes i vår administration, torde kunna afhjelpas utan så total förändring, som den, hvartill utskottet syftade. Professor Carlsson: Den förste talaren hade med åberopande af den historiska utvecklingen af landet: förvaltning påstått, att en undersökning af förhållandena i deras sammanhang icke vore af nöden, utar att några jemkniogar skulle vara för det åsyftade ändamålet tillräckliga. Talaren åter för sin del trodde att, om man kastade blicken på denna utveckling, man borde komma till ett motsatt resultat, eller just till behofvet af en sådan undersökping. Kollegierna vore nemligen från början utgreningar af rådet... Så länge denna. förvaltningsform under 17:de seklet bibehöll sitt friska lif, stod den i oafbruten gemenskap med regeringen. Skriftvexling var då föga af nöden. Under öfverläggningar i rådet kunde dess medlemmar, hvar och en från sitt kollegium, upplysa huru ärendena der behandlades. Å andra sidan ledde samma riksråder i kollegierna deras arbeten i enlighet med rådets. Kollegiernas medlemmar kallades ej sällan upp i rådet för ai afge muntliga upplysningar. Karl XI:s envälde bröt dessa förhållanden genom upphäfvandet af de stora riksembeten, hvilkas innehafvare stått i spetsen för de olika förvaltningsgrenarne, och tillika genom sitt eget omedelbara personliga ingripande öfverallt inom förvaltningen. Det fanns intet kollegium, hvars förvaltningssätt icke af honom förändrades. Kammarkollegium t. ex. förlorade det i politiskt afseende vigtigaste af sin befattning, nemligen handhafvandet af utgifter och inkomster, genom konungens direkta beröring med statskontoret, som fick en sjelfständig ställning (hvilken förändring från ett blott kontor ock: vore upprigoelsen till den ursprungliga bristen på kollegisl form hos detta verk). På likariadt sätt förfors med hvart och ett af de öfriga kollegierna. Derigenom var redan en betydande rubbning skedd i kollegiernas ställning. Visserligen foriforo ännu kongl. råd att bekläda presidentsplatserna; men detta var af det fordna sambandet med regeringen endast en lemning, som också småningom försvann under frihetstiden: t Det andra enväldet fulibordade hvad det första begynt, då rådet 1789 helt och hållet upplöstes. Dermed var den afgörande brytningen af den gamla förvaltningen förhanden. Högsta domstolen inrättades såsom en ersättning för justitiedivisionen af rådet, och för bibehållandet af någon garanti vid förvaltnivgsärendenas handläggning inrättades, då konun gen för öfrigt i sin konselj inkallade hvilka personer han behagsde, rikets allmänna ärenders beredning. Kollegierva qvarstodo, men förlorade allt mera af sin förvaltnivgsmakt. Konungens envåldsmakt var åter det, som göt sammanhang i det hela. Då en lagbonden författning åter kom till stånd 1809, var det tydligt att ett råd behöfde organiseras. Detta stod likväl på en helt annan grund än det gamla riksrådet, och 34 8 af samma regeringsform lade också ett bestämdt hinder för ett närmare samband mellan regeringen och den kollegiala förvaltningen, genom stadgandet att statsråden icke kunna tillika innehafva annat civilt embete. Sålunda hafra vi en förvaliningsform ej oförvirradt utvecklad, utan en redan bruten, blandad af olika elementer, som ej satt sig i harmoni med hvarandra. För att afbjelpa detta ansåg man en departemyntstyrelse af -behofvet påkallad. Den inrättades år 1840, men : är till, kan man säga, blott som: ett postulat... Så finnas väl departömentsehefer, men de