Aftonbladet – 7 april 1857, sida 2

t 1 ) skyddväf hans stegrade; ynnest hade: Jim vågat betja sin herre om eh mitnla Isdighöts hvilIken han begagnat till att skynda till det hörn: liga mötet i skogen. Detta var ett djerft steg då man besinnar, huru. uttryckligen det blifvit honom förbjudet som-moigonen. Men Jim bad af hjertat till sin egen fyndighet, dem enda Gud han blifvit lärd attranropa — att han: måtte-bjelpa. honom ännu för sista gången. Efter mötetsslut skyndade han hem, för att komma 1 tid till sin herres aftontoilett, i hopp att slippa? undan utan frågor. Alla: söfverenskommelser voro nu uppgjorda, och mellan klockan tu och tre samma natt skulle hela sällskapet bryta upp och styra kurs hvar och en åt sitt håll, för att redan innan morgonen hinna ett litet stycke;väg på pilgrimsfärden till friheten: Redan begynte förnimmelsen af en ny natar dagas i Jims själ — en känsla af något allvarligare, lugnare och manligare än det vilda lustiga lif han hittills fört; hans hjerta klappade af sällsamma, hittills okända rörelBer. Men hvem mötte han plötsligen — just i skogsbrynet, der plantagens egor togo vid, om ej Tom Gordon, ditsänd som hade han blifvit varnad af en olycksstjerna. Må nu Gud hjelpa mig om det fins nå. gon sådan, sade Jim; ty nu står allt på sista kastet.n j Derpå gick han med vanlig oförskräckthet sin husbonde till mötes. Hvar har (du varit, Jim? frågade hans berre. Jag här sökt dig. er Gud signe er, husbonde, jag har varit på bönesamraankorösten. 7 7 RE Sade jag dig intej din hund, skrek Tom Gordon med en: ed, att du inte: fick gå på några. flera sammankomster ? 3 Besittingen, husbonde, har ieke jag