Aftonbladet – 4 april 1857, sida 2

Harry, läg vå under vittnenas hög. Må deras fäders Gud döma mellan ossl Det var Dreds zista ord. TJUGUFEMTE KAPITLET. En nattlig begrafning. Dreds död föll likt en förtviflans natt öfver så väl de stackars flyktingarnes hjertan som öfver de mångas på de omgifvande plantagerna, hvilka betraktat honom såsom en profet och befriare: Han, som de alla hoppats på, var död! Den herrliga atletiska gestalten, så full af en vild lifskraft; den. mäktiga armen, det skarpa klarsynta ögat, allt med--ett enda slag tillintetgjordt. Den fulla, mäktiga stämman var tystnad, och all denna gamla tiders höga poesi, inspirerande gymboler och profetiska drömmar; hvilka så sammansmält till-ett med hane egen själ och med hvilka han Herrskat så oinskränkt öfver andras själar, tycktes glida bort-ifrån honom, draga sig fjerran-undan och försvinna dikt-minnet af mäktiga stormars bris eller nåttliga molnbilder från länge se dan förflutna tider. Om natten, då skogen upphört att genljuda af hundarnes ursinniga skall och de rusige menniskojägarnes ännu urginnigare skrål tystnat, då ej ett löf rörde sig bland träden ocH skogen låg höljd i dunkla skuggor, liki svarta molnmassor, och morgönstjernan stod likt en lugn, englalik skepnad: uppöfver dem, hörde man itom den lilla tillflyktsorten i träsket ett. ljud: af tungt fallande fotsteg, och af röster, som greto stilla och undergifvet, medan den mörke anföraren bars till sinAgraf under det förtorkade trädet. Af den oförskräckta krets, som vid samma timma samlats. der många aftnar förut, hade några äfven Nu vågat sig dit; skrämda af bösskotten, som de hört från träsket, hade