Aftonbladet – 3 april 1857, sida 3

ar rnäu, Bunde Tns6s DUlgt, Ccnuru nodvaändig Helen deraf ej kunde bevisas ur strängt konstitutidnella och jvridiska grunder. : Att åter åt de yngre privsarne e !er prinsessorna af det kungliga huset borde snslås sirskilta dotationer, i akt och meniug att dermed kunna underhålla särskilta fursiliga hof, dertill lemnade grundlagen hvarken någon anvisning eller något berättigande. Tvärtom törbjöde grundlagen prinsar a: kuogliga familjen att innehbafva lifgeding. Då den 8. k. civillistan redan befunine sig i en betydlig nissproportion till landets folkmängd och inkomster, kunde det icke heller, efter wialarens förmenande, fisnas något rimligt skäl, hvarföre den ännu mera sbulle ökas, på det skattdragande folkets bekostnad, tili fördel för en yngre prins; tills hyilken folket ejentligen icke befunne sig i något annat förhållande, än den ene medborgarens till dem andra. Talarco ville icke här ens nämna den depraverande inflytelsen af flera hof. För hvar och en, som kände h siorien och verlden, vore en blott antydsing deraf vilsäcklig. Då svenska folket lemnat konungen et r.kligt, flera gånger tillökadt anslag, trodde ialeren, 2t det uppfylt allan rättfärdighet. Såsom hvarje aupan familjfader finge sörja för sina barns. underhäll och dela med sig af sina tillgångar, torde äfveu H. M. Kobuogen inomi den! närvarande civillisian finna, utvägar, att förse pri.sarno af andra ordvingen med hvad som kunde höra till tillfredsstäl lzudet af deras tillbörliga behof. Här inträffade visserligen det särskilta fallet; att en prins stode i beredskap att förmäla sig: Vore det väl derföre sagdt, ait staten icke blott skulle bekosta detta giftermål, u an äfven derföre årligen uppoffra räntan af ett kapital; som, annorlunda: användt, skulle kunna bereda ls odet icke obetydliga industriella förmåner och underlätta mången finansiell svårighet? Ingen finge dock tro, att talaren här biott hölle på den materitlla nyttsn. Han hölle förnämligast på grundsatser, och han påstod, att dessa icke finge uppoffras för stunders påtryckning.. Bondeståndets representanter hade blifoch förmåga uppfylla det närvarandes fordringar, men de finge icke derföre förbise främtidens Om de beviljade det nu begärda anslaget, hvar vöre sedan grånsen? Det tillhörde bondeståndets ledamöter, såsom sanna och upplysta. representanter, att äfven tänka på efterkommande. Det ansläg, som nu: begärdes, skulle; om det äfven af borideståndet beviljedes, blifva från dess sida ett prejudikat för alla anslagsfordringar.i samma riktning. Huru skulle efter en följd af år på detta sätt: civillistan komma act se ut? Talaren hemstälde detta till folkombuden och deras: lugna besinding, och troddej att så icke borde ske åtminstone med bondeståndets begifvande, lixasom han hoppades och icke kunde förvänta sig annat, än att bondeståndet egde nog :politisktmod, för att i denna fråga uttala sin fria: öfvertygelse. Skulle någon ihvända; att det icke ginge an, så ville talaren svara honom med öfvertygelsens hela värme, act det ginge an. Det ginge alltid an att handla efter grundsatser! Hvad som vore rätt, vore äfven alltid politiskt klokt. Histerien förvarade ingen större, vit valde till folkombud, för att -efier bästa insgti ingen dyrbarare sanning. Det vore väl sant, att man velat skrämma bondestårdets representanter med ett hjernspöke, att man hade varnat dem, att ickel göra opposition. Funnes det då någon mera berättigad, mera lagealig opposition, än den, då folkets r. presentanter, med den skattebeviljande makten i sin hand, väl såge sig före, ionan de ansloge statens dyrköpta penningar till ändamål, som. för detta folks verkliga lycka och trefnäd vore helt och hållet freramande. Tal. hade sagt, verkliga lycka och trefnad, och han upprepade des ännu en gång; deriill beböfdes sannerligen icke en tillöknivg i furstliga Hof. Icke heller trodde hän, att någon i den yitre politiska ställningen behöfde söka efter skäl till det ifrågavarande anslaget. Landets yttre politiska ställging vore och blefve sådan, som de wnre kraft och styrka gjorde den. Man ordade mycket om Noveinbertraktaten och dess förmenta egenskap att skydda Srerge för det kommande. Man borde icke låta a!ltför mycket förvilla sig af denna dröm. Upprakoandet kunde blifva farligt. Den ene af garanteroa för Novembertraktaten vore ju redan på god väg att blifva god vän med Sverges lifsoch arffiende. Den axdra drömde kanske mera om eröfringar i en främmande verldsdel, för att afleda obehagliga gäsvingssinnen inom egna landamären, än han tänkte på ait oed allvar för framtiden reglera staternas inbördes f rbållande inom Europa. Det tillhörde svenska folot, att i första rummet lita på sig sjelft, att hushålla med de medel det egde och att i tid gifva sig t sådant sjelfförsvar, som i nödens bittra stund unde blifva ett verkligt nationalförsvar. Man hade gt, att landets representanter skulle kasta skugga A regeringen, om de afsloge det begärda anslaget. . trodde åter, att de skulle kasta skugga på sig fva, om de beviljade det. Regeringens åra kunde icke förnärmas eller nedsättas derigenom, att natioocns representanter iakttoge en dem värdig hushålv og med folkets medel; men folgombuden borde f.amför alit ihågkomma, att om än många bland Jem sjelfva besute rikliga medel till utkomst, i följd -arat den nya statsutgift, som nu vore i fråga, skul!e ;r dem blifva föga känbar, så vore detta icke hänjelsen med folket i sin he:het, som alltid skulle hafa en återkänning af det sätt, hvarpå skatterna bev ljades och användes. Tal. hade nu yttrat sig tillräckligt i hufvadskaken. Resultatet hade blifvit, att han. för sin del. afsloge et åt prins Oscar begärda ordinarie anslag. Mea å han gjorde detta, hade han ännu en annan sida i saken atv taga i betraktande. Svemka folket unde an:e det for sig hvarken nyttigt eller nödiadigt att bidrara till bildande af nya furstehof; an det vilte och kunde derföre icke. förbise prini nes af kungliga huset. privata ställning vid vissa. ufällen. Svensks folket Vore för fattigt för att kuvna lemna årliga tillskott till utvecklande af furs1 Zz lyx; men det kunde vara rikt nog, för att vid undantsgstillfållen, i mån af kina tillgåbgar; lemaa it bidrag en gång för alla åt -prinsarne af andra sdviogen, då verkliga skäl företunnes dertill. Et ådant undantagstillfälle vare ett giftermål. Dat måste untagas, -tt konungens ordinarie civillista vid -tz sådant utomordentligare tillfälle finge en stark påkånning. Då borde staten träda emelian och görs hvad den kunde. Ett sådant giftermål vore ru i fråga. Det vore visserligen en privat angelägenhet, inen det vore konungens son som förmälde sig; hvarföre skulle icke svenska folket då kunna lemna ett b.drag till låttande af konungens utgifter, lämpadt efter nationens tillgångar? Ville man kalla detia bidråg bröllopsgåfva, så kunde den ju äfven få anses såsom en gärd af svenska folkets tillgifvenhet för dess konungahus och såsom ett uttryck af dess deltagande vid ett sådant tillfälle. Men detta deltagande finge icke göras till något politiskt. En blott familjangelägenhet, ewt privatintresse vore här i fråga. Att behjerta ett sådant intresse, kunde hvarje svensk familjfader och moder; det kunde äfven !behjertas af alla unga, som antingen nyss ingått eller vore på väg att ingå en dylik förbindelse. Attlemxa bröllopsgåfvor; vore en gammal fornsversk sed; den iakttoges ännu så väl inom palatsen, som inom allmogens hyddor. Intet fosterländskt hjerta skulle vara deremot, En sådan. bröllopsgåfva vore äfven tal. för sin ringa del färdig att bevilja. Om icke summan kunde blifva så stor — ty man finge icke glömma bort, att svenska folket vore ett fattigt folk, ehuru det nu kanske som bäst prålade med lånta fjädrar — så vore dess inre värde derföre icke mindre. Tal. afslog statsutskottets betänkande, så vidt det angioge ett ordinarie anslag åt prins Oscar, rösiade för en bröllopsgåfva en gång för alla och anhöll, att talmannen derom måtte framställa propoaition. Erik Olsson från Nerike, Lekberg och Lundahl yttrade sig för samma mening som Ödman, och många andra instämde med honom: A.Je Svenseon från Skåne mad hvilken Johan Jan