Aftonbladet – 3 april 1857, sida 3

RIKSDAGEN Bondeståndet. Diskussionen om prins Oscars apanage. Vi återkomma efter löfte till en fullständigare redogörelse för denna diskussion, som egde rum i plevum den 23 sistl. Mars och hvarom vi förut. endast haft ett kortare referat. Diskussionen: öfver första hufvudtiteln börjades af Bjerkander, som, då deticke blifvit tillkännagifvet att föredrsgoingen skedde punktvis, genast vände sig mot anslaget till prins Oscar. Han fruktade att taga ett steg, bvars vådliga följder icke kunde förutses, och hvars pröfning han beklagade hade i bondeståndet blifvit uppskjuten. Han ville icke gifva snledning till makt åt prinsar, som icke stå tronen närmast, helst som grundlagsstiftarne genom förbudet för prinsar att besitia lifgeding velat förekomma: sådent. . Sammans storlek är för öfrigt icke så vigtig som princ.pens godkännande eller förkastande. Hade man en gång godkänt den, hzar skuile det sedan stanna? Den ene pritsen efter Jena andre skulle då komma med anspråk på egna bof. Folket har försvagats i den mån lyxen tilltagit och anslagen till hofren ansåg talaren hafva spridt 1.xen nedåt till folket. För öfrigt trodde han den kongl. familjen kunna vara belåten med 1, million, s m den noga räknadt har i inkomst. Hare dat dermot nu varit fråga om. ett anslag för en gång. med aaledning af prinsens förmälning, så skulle han ej haft något deremot. Bjerkander ville afslå betäntandet i denna del. p Anders Jansson från Wermland tyckte att 70,000 rdr bort vara tillräckligt och uttalade ett ogillande af de statsutskotisledamöter, som icke i likhet -med Anders Eriksson röstat för denna samma. Per Nilsson från Esapö talade i fråga om anslaget ull prinsen för afslag och Lars Gustaf Andersson, Per Nilsson i Ahlestad, Rudberg, Johan Johansson från Östergötlend, .vice talman Per Nilsson från WermI od, Aiders Jonasson från Wermland förenade: sig med honom. Då Mengel nu Ack ordet föranledde han diskussioasns fördeiniog, så att man först inlät sig på frågan om anslagecs sammanföring under konungens anslagssumma, hvilken de flesta talare ogillade. . Sedan utskottets framstållniog i denna del blifvit bifsllen och runkten om anslaget åt prins Oscar förekom, erhöll Sahlström först ordst. Han utvecklade i ett skriftligt anförande sina åsigter, ausig det hvarken politiskt eller ekonomiskt klökt att berilja detta anslag, beklaga!e att deas föredragning i bondeståndet blifvit fördr:jd öck förordade afslag, men, skulle icke ha något. emot att ssänderna beviljade en bröllöpsgärd. I KAMMA Sycke yrtrade sig. Nils Andersson från Skåne. Ödmån frän Upsila län började nied en erinran, ett, rom frågan oni ett köslag åt prins Oscar tedan varit föremål för tre. slånds behandling och sjelfva anslaget ufven af dem blifvit beviljadt, hada det blifvit bondeståndets lott att sist, ytira sig öfver berörde ämne. Hän hade väl trott, att boadeståndet icke ,blott bort: förstaga denna fråg. till bebasdling samtidigt med de öfriga stånden, utan äfvin, om det gält, taga eti. initiativ deri. Så hade dock icke skett; hvarföre, ville talaren nu icke vidröra. Mången föresiälde sig, att bondeståndet nu befunae sig i en ytterst, generad ställ ring. Han hade hört förespeglas, att bondeståndet vu icke hade något annat att göra, än att följa de friga .ståndens exempel. Nej! Bondeståndet hade en högre uppgif: än så. Det hade att bevara sin fria öivertygelse, sitt oberoende, sin sjelfständighet. Boadeståndet representerade verkligen större delen af den. skattdragande svenska. nationen; dess ombud voro verkliga folkombud. För dem kunde begreppen fosterland och frihet icke vara tomma ljud, utan betydelse. De hade att i främsta rummet iakttaga folkets sannskyldiga basta, och att äfven, så vidt möjligt, uppbära bondeståndets ställning inom representationen. Det gåfres två sätt att uppfatta sitt kall såsom riksdagsman och folkombud. Det ena vore, ått handla efter grundsatser, det andra, att ackommodera sig efter yttre förhållanden. Han gjorde dessa reflexioner vid betraktande af det sätt, Lvarpå första bufvudtiteln blifvit behandlad i statsutskottet, och vid begrundande af de motiver, som af flera ledamöter .derstädes blifvit anförda såsom försvar för dgetta behandlingssätt. Dessa. motiver tycktes honom dock, så vidt man kände dem, -och så vidt de, utom da afgifna reservationerna, kommit till tals bland den utanför utskottet stående allmänheten, mera inoegbära en ursäkt, än ett försvar. Eo god såk försvarade sig sjelf och behöfde ioga ursäkter. Om tatareo derföre antydde dessa motiver, gjorde han det icke derföre, att han gillade dem, utan derföre, att ban i dem återfanne samma skengrundder. för ett ödmjukande under den yttre konvenansen, samma prutande på grundsatser, som: ban. ogillade. Men en anslagsfråga af den natur, som utgjorde ämnet för närvarande öfverläggning, vore något annat än en onvenansfråga. Det gälde här icke blott sjeifva anslagssumman utan äfven och bufvudsäkligast skälen och rättsgrunderna för denna summas beviljande. Det gälde icke blott huru mycket man skulle gifva i årlig dotavion åt ea prins af andra ordningen inom vårt konungabus, utan det gälde fastmera hvarföre en sådan dotation skulla havilias WVore det rött och