Aftonbladet – 30 mars 1857, sida 3

hot bryter ut. I England Zskallemellertidden allmänna meningen icke låta sig nöja med en så ringa tröst; dertill ha icke blott pressen och parlamentet, utan äfven sjelfva regeringens medlemmår talat alltför mycket om Italiens pånytifödelse, och en handling sådan som den här ifrågavarande måste följaktligen uppväcka det liberala partiets misstankar mot Palmerston, som ju en gång förklarat, att Frankrike och England hade: en regering, delad i tvenne atdelningar, af hvilka den ena bade sitt säte i Paris, den andra i London. Medan Palmerston tillförene beskyldes att på allt möjligt sätt understödja revolutionen i Europa, misst nkes han nu att ha bedragit de tiberale; och vid det meeting, som den 18 dennes hölls i Manchest-r, uppräknade Cobden ett helt syndaregister i denna riktning, fästande sig derunder särskilt vid premierministerns beteende mot Kossuth och den anmärkningsvärda ifver, hvarmed franske kejsarens statskupp erkändes innan ännu b:odspåren voro försvunna från gatorna i Pa ts. Jag uppfordrar hvilken som helst, yitrade han bland annat, ait uppvisa ett enda exempel på, att någon mensklig varelse på bela jordens rund blifvit lyckligare eller friare till följd af lord Palmers ons ledning af de åilmänna angelägenheternan, — Lord John Russell har likväl, va:e sig af öfveriygelse iller af uudseende för allmänna meningen, sum ännu båller på Palmers on, uttalat sig med vida mer moderation, r det han förkla rat sig vara oense med regeringen endast i hvad :om rörde förvecklingarne med Kina, men för örigt benägen att understödja heune. Sannolikt är det denna lord John Russells smidighet, att böja sig ef:er den för dagen blåsande vinden, som medverkat till hans durväljande; ty så länge det ännu befarades att hans hållning i afseende på regeringen skulle blifva den afgjorde motståndarens, gjorde minis:åren samma förtviflade ansträng dingar aut förhindra hans val, som dem hon ådagalagt i afseende på andra parlamentariska åotabiliteter, hvilka rangerat sig i motståndarnes leder, och såsom Bright och Cobden am. fl., hvilkas nederlag telegrafen omför.. ä ler, hait mod att trotsa den opinionsflägt, som ännu uppbär lord Palmerston. Vid detta si bemödande att från parlamentet utesluta mera Betydande motståndare har emellertid regeringen helt och hållet brutit med de traditioåella plägsederna i detta hänseende, och h.ndes förfarande derutinnan skildras och karakteriseras på ett, såsom oss synes, träffande ät af en korrespondent från London till en tysk tidning, som bland annat ytirar: Ett tillfälligt sammanträffande af atomers benämde lord Palmerstön den fientliga mäjoriteten; och liknelsen har vunnit lifligt bifall. Hvad säga dena: tvurkunnige d rom? Finnes det något tillfälligt sammanträffande af atomer? Är det ej valfrändskåper, lkgar, som föra atomerna tillsammans ? Hvåd som sammanförde alla de parlamentariska storheterna vär känslan, att det gälde den parlamentariska styrelsen; och den, som ej på grund af det förflutna kommit till denna s!utsats, kan leda sig dertill från den karakter, som regeringen gifver valstriden. Strid:n är icke, hvad den fordoni var, en kamp mellan två lika Berättigade partier, utan en procedur, hvarigenom regeringen tuktar ett uppstudsigt underhus och rensar det från farliga elementer. Fordom skälle hvarje Darti hafva beklagat, om de öfriga partiernas ledare ch prydnader uieslötes. Pittiterna fördrefvo Fox från hans gamla valort och hånade honom, för det han först i ultima Thule lyckades. blif.a återvald; men att helt och hållet utesluta honom från underHuset? Nej, derigehom skulle de skadat sig sjelfva. Lord Palmerstons diktan och traktan gårut på att förjaga alla parlamentariska storheter, utan att fråga efter hvilka nollor komma i deras ställe, allenast de äro palmers:onska nollor. — — -Alla betydande atomer betrakta krisen på samma sätt som jag betecknat den. Bright skrifver från Rom: Om vi tåla, att krig börjas och slutas utan parlamentets vetskap derom på förhand, så råka vi i samma tillstånd som de folk på fasta lardet, hvilka icke hafva dågot parlament, men också icke berömma sig af av hafva en fri författning.. Sir James Graham, hvilken också skall ersättas sf en palmerstonian, ferkla rar, att han icke vill låta släcka sig såsom ett utbrunnet ljus eller likasom en hund låta bortjaga sig från kapplöpningsbauan. — Är detia den man, siöt Cobden sitt tal uti Manchester, åt hvilken unerhuset sk.ll uti hans 73:dje år offra sin sjelfständighet ? en ee EA ER Den sista lordmayorsbanketten i Loudor bade en mer än vanligt öfvervägånde polit.ek karakter, och det kunde tydligen swärkas, ati de båda förnämsta ministrar, som togo ordet, lorierze Palmerston och Clareudon, uteslutande talade om ämnen, som stodo i samband sed de förestående valen, : Begge bemött särskilt den beskyllningen, :tt Egland alitid skulle komma att ligga i krig med fsäwmande nationer, så länge den ruvarände regeringn satt vid styret, och lord Palmers on begagnade tillfället för att persifflera siva moiståndare, i det han under lifiiga bifallsröp uppräknade hvad som skulle biifva följden, i händelse de komme till makten: de skulle troligen gö:a afbön för kinesarne, uppbygga de fästen, som Englands tappre krigare eröfrat, från Woolwich sända kanoner till guverhören Yeh till ersättning för dem som bifvit förstörda, ja återbetala mandarinen de ;belöhingar han utbetalat till sina! bödlar, för det att de förgifvit och balshuggit engelsmännen 0. s. v. Utom ministrarnes väckte i synnerhet Persignys tal uppmörksamhet; han påminde newmligen derut, hurusorm Londons city för fyra år sedan, på en tid då engelsmän och fransmän till följd af minnena: från tornliten hyste misströende till hvaråndra, varit en första att påyrka ett förbund mellan vestmakterna. Detta förbund hade nu slagit fast rot, hela Europa hade skådat frukterna deraf, och tal. tvifiade icke på, att det skulle utgöra bufvudpunkten i de båda ländernas politik. Eoligt hvad Times påstår, lärer man kommit under fund med, att Ryssland vidtagit kraftigare åtgärder än England, för att inrätta rn RT YR OR nn NE ER än BER RR der man ser verkningarne. När qvinnan så vore ett angenämt och bildadt sällskap för sin man, hvilken ej utomhus behöfde söka rst:öelse och umgänge, när bon vore i stånd t handleda, om ock ej att fullborda sina mn AK oa: or gen AA — Rn