Aftonbladet – 30 mars 1857, sida 2

gra smärre förkortningar, af följande lydelse: De religionsfrihetsfrågor, hvilka i närvarande stund agiteras i gorden, ega för oss ett dubbelt och mäktigt intresse. Ingenting: synes oss först och främst mera värdt uppmärksamhet än de: ihärdiga bemödanden, det långsamnia ehuru säkra framåtskridandet sf de emancipationsläror, hvilka förkunna aktning för samvetet, och som beskydda sanningens rättigheter; detta är i våra ögon rättvisans och civilisationens sak. För det andra har Sverge; ehuru i teorien framställande sig såsom frihetens klassiska jord, i grunden intill närvarande stund de facto förblifvit ett ofördragsamhetens fäste. Mer än i något annat land är protestantismens välde der uteslutande egenmäktigt, förföljande; och för mensklighetens heder önska vi lifligt äfven i detta land de afundsamma skrankor nedbrutna, hvilka i Holland, Preussen och England redan fallit för rättskänslans makt och för det allmänna sunda veitet. En sådan seger kan visserligen icke utan strid:vinnas. ; Der finnas ännu så många ihärdiga fördomar, så många inrotade passoner, så många fientliga intressen. Men å audra sidan, huru stor är icke makten af det på full lag lighet sig stödjande samvetet samt ståndaktigheten och moset i tjenst hos de principer, som äro inskrifna i sjelfva grundlagen? ; Vi ha redan förut yttrat ossvöfver det visserligen ganska ofullkomliga, men från n ärlig afsigt wutgångna och af betydliga förbättringar mäktiga lagförslag, som af ministeren afgafs för att uppfylla de i trontalet. lemnade högtidliga löften. Vi ha äfven meddelat huru ietta förslag inom högsta domstolen blifvit underkändt. Hvad vi deremot icke visste, men hvarom vi na blifvit upplysta genom protokollerna öfver den diskussion, som egt rum i berörde domstol, det är de i sanning sällsamma motiver, på hvilka majoriteten stödt sin mening. Af de sju ledamöter, :som behandlat målet, hafva fyra yttrat sig för sfstyrkande; det är således en ganska knapp majoritet. Hvad anför nu detina majoritet emot återkallandet af de våldsamma lagar, som utgöra ett stöd för statskyrkans ok? På hvilka grunder vill den bibehålla dessa förtryckande stadgar, i trots af 1809 års konstitution, som åt hvarje svensk tillförsäkrar rehgiös ock liturgisk frihet? En stor del af svenska folket,, säga dessa domare, är ännu i saknad af nödig upplysning och förstånd för att rätt kunna undersöka värdet af de läror, som skilja sig från den evangelisk-lutherska. Denna förklaring är för nationen föga smickrande. Men skulle man ej kunna fråga, med hvilken rät: och på grund af hvilken speciell kännedom högsta domstolen sålunda gifver alla svenskar ett betyg på moralisk: bräcklighet; och aktar dem oförmögna att urskilja sanningen och fatta sitt beslut i afseende på de för deras samveten mest dyrbara intressen? Och i hvilken religionsläras namn afkunnas detta besynnerliga utslag? Jo, just i den läras, som yrkar den fria forskningens rätt. Lutheranismen grundar sig ju förnämligast på den individuella forskningen, och det är just denna man nu. vill tillintetgöra. Låtom oss höra fortsättningen af högsta domstolens argumentation. Då lärans grundsanningar fordom blifvit af de gamla kyrkofäderna undersökta och god:kända, då de på nytt blifvit granskade och renade at I: kristenhetens store reformater Luther, då senare denba lära blifvit öfversedd och gillad. af upplysta och samvetsömma svenska män, då slutligen Sverges störste konung, Gustaf Adolf, jemte tusentals svenskar offrat I lif och; blod för denna Jära, må ingen förvånas öfver, att svenska folket ej kan med likgiltighet sc I sin kyrka blottställas för att i dess inre sönderslitas af schismer och att villfarelser utifrån i densamma införas. Här finner man sålunda Luthers fria forskning förvandlad till ofelbarhet; det 1593 i Upsala hållna mö:es beslut upphöjdt till en absolut norm för tro och lära; Gustaf Adolf framstäld för svenskarne icke blott såsom martyr, utan?såsom en ofelfar påfve i afseende på hvad de böra tro och tänka. Nationen skall för evigt fastkedjas vid de öpinioner, hvilka det behagat reformatorerna att åt densamma oktrojera; och allt detta såsom en logisk följd af en obegränsad forskningsrätt! Hittills har man ej i högsta domstolens argumenter funnit annat än religiösa eller historiska satser, bvilka föga hålla stånd. Låtom oss pu se till hvad i afseende på den rena rättsfrågan ledamöterna af rikets främsta tribunal bafyva att sätta emot konstitutionens ordalydelse och anda. Hvar och en känner den i jurisprudensen. gällande elementarprincip, att hvarje speciell, äldre lag, som befinner sig i strid med grundlagen; bör upphäfvas. Inför hofrätten i Stockholm har dess advokatfiskal offentligt hyllat denna princip. Nu är 16 i 1809 års,regeringsform bestämd och tydlig; den tillåter hvarkentvifvel eller tvekan, och jemte denna paragraf kunna ifrågavarande stådganden i kriminaloch kyrkolagen icke bestå, så framt man ej vill vända upp och ned på alla grunder af lag och rätt. Hvad siger väl nu högsta domstolen härom? Då det långt innan regeringsformens 16 antogs, uti landet förefanns en t-oslära, som enligt 1 kap. 15i kyrkolagen hvarje svensi skall bekänna, i hvilken hvarje undersåte bör upp: fostras och konfirmeras, hvilken enligt grundlages hvare statens embetsoch tjensteman måste tillhöra; så kan man häraf ej draga någon annan slutföljd än denna: Ålla de som bekänna lutherska läran skola skyddas emot bvarje tvång att antaga en främmande religion och ega att fritt utöfva sin religion; men : de ha ingalunda: någon rätt att öfvergifva sin: reliÅ gion, emedan de härigenom skule störa allmänna lug) ! net till följd af den förargelse, som sådant skulle väcka : inom sämbället.,. Vi ba här ordagrannt citerat, emeÅ! dan man annats skulle kunna ha beskyllt oss att vilja lägga högsta dömstolen till last de orimligaste so-Ås fismer. Det är i sanning knappt möjligt att värre: kunna, förvrida de klaraste lagtexter, at af en klar I. och tydlig princip göra en mera oantaglig, tolkning, att mera oförbehållsamt leka med ord och ting. Eller I: hvem skall man väl få att tro, det: den sålunda ly1: dande grundlagsparagrafen: konungen bör — — inI, 1 j l gens samvete tvinga eller. tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer, — ej innebär annat än rättighet för svenskar att förblifva lutheraner och förbud för dem att ändra religion? Låtom oss likväl såsom en frikännelse för minöriteten skynda oss att tillägga, det ofvananförde otroliga opinion blifvit bestridd af trenne utmärkta män, herr Thyselius, Iggeström uch Gyllenhammar. Dessa embetsmän, hvilka åtnjuta ett förtjent anseende, ha förklarat sig icke så kunna tolka grundlagen, och att enligt deras meningde speciallagar, som inskränka samvetsfrihbten, icke borde bibehållas vid sidan af den 16:de paragrafens text. Men de: fyra öfriga ledamöterna, hrr Roy, Hoffstedt, Snoilsky och Backman, ha tillstyrkt ett fullkomligt förkastande af det kungliga förslaget och förklarat sig emot hvarje än-! driog i den äldre straffiagstiftningen: :Den rena ! evangeliska lärans välfärd har synts dem bunden ! vid bibehållandet af berörde lagstiftning; landsflykt I och förlusten af alla arfsocHK borgerliga rättigheter ha synts dem nödiga garantier för beståndet af : f t en Jära, som hyllar den fria forskningens rätt. Sådan är i Sverge opinionen hos män, hvilka man skulle tro vara de mest upplysta, de mest nitälskande för en sund lagskiphing, för rättvisans och frihetens sak: Man bör emellertid ej misströsta. Det-är underll meningsstrider och motsägelser som modet hos delr Mrs ONA SÄ Fa EDA vat REA oa sken af den mördades blod. Han yrkade att!1 man genast måtte gripa verket an, men Dred, I trogen den värmande ingifvelse som alltid :s ledde honom, fordrade att man skulle invänta v tanknet . från: himlen — som Ölkllae 4 da I