upplyst låkaresällskap. Samhället blifver! detsamm tterligare förbundet, om det till sina berömligaoc tackvärda förtjenster om våra sjukanstalter, särdele vid sig vppande farsoter, toge ett krafifullt sieg ti införande af en förbättrad sundbetspolis. Det ä högst förtjenstfullt att draga vård om sjuka, me icke mindre att söka förekomma allmänna sjukdoms anledningar. Vi hafva från flera håll hört yttra den åsigt, att en hemställan i deuna väg, frambure af detta akiningsvärda och frejdade samfund til tronen, skulle vara det verksammaste medel till äv damålets bafrämjande. Om likväl, af en eller anna orsak, sällskapet tvekade att vidiaga en dylik åtgärd så synes ingen annan utväg återstå, än att enskilt: medborgare, lifvade af nit för allmän ordning och man kan tillägga, mensklighetens kraf, förenade si om en underdånig petition. Måhända kunde begg dessa alternativer förenas, i fall läkaresällskapet stäl de sig i spetsen och inbjöde till petitionens under tecknande. Att underskrifterna skulle blifva talrika bör ej betviflas. mm TEATER. På Mindre teatern gafs i förgår afton fö! första gången en komedi på vers i tre akte från franskan, Arfvet, eller de sönderslagno glasögonen, öfversatt af J. Remmer. Tagande till utgångspunkt en testators besatta förord nanden i afseende på fördelningen af han: qvarlåtenskap mellan trenne kusiner, en ung .enka, fru Albert, en ung poet, Dubamel, och en köpman, Durand, skildrar författaren gu!dets och penningebegärets inflytande på per eoner med olika lynnen, tänkesätt och sträfvanden. Han tecknar i pikanta drag köpmannens konsiderationslösa guldtörst; den sorglöse och med litet nog belåtne unge poetens svärmiska drömmar om en koja och ett hjerta, störda beklagligtvis af den i en procentares skepnad sig uppenbarande verklighetens prosa, samt slutligen det med en ädel finkänsla förenade praktiska förstånd, soro, utan att hvarken missakta eller öfverskatta guld och egodelar, likväl inser och tillbörligen värderar de timliga håfvornas betydelse. Intriger är särdeles exkel och ingalunda ämnad at genom några konstiga invecklingar i högre grad reta åskådarens nyfikenhet eller att öfverraska bonom genom några alltför oförutsedda katastrofer. De förvecklingar, som sätts de i stycket framstälda personerna i tillfälle alt lägga i dagen egendomligheterna i deras Ikarakterer, föran!edas helt enkelt genom omfyttandet af ett par porträtter i det hus, der arfvingarne skalas att öppna testamentet, samt genom tillfälligheten att den gamle trotjsnare, som vaktar husat, råkar slå sönder sina glasögon och till följd deraf icke kan upptäcka det nämda porträttombytet. Styckets förtjenst ligger egentligen i den lekands, sentensrika, af ganska mycken sälta kryddade dialogen. Form och anläggning förråda att stycket tilltommit under en den franska dramatiska skolans äldre period; men om än uti detsamma uppenbarar sig något af det sirliga, det prudentliga, som karakteriserade denna period och den umgängezton, som dess alster gemenligen afspegla, bär det deremot till ersättning pröeln af en viss egendomlighet, af ett sjelfständigt åskådningssätt, som man oftast saknar hos de moderna, uti en gemensam, föga varierande form stöpta bolagsarbeten, som den franska dramatiken nu för tiden i så stor :mängd erbjuder. Att den man, som vi hafva att tacka för den mästerliga öfversättningen af ;Tartuffe, äfven bär utvecklat sin sällsynta förmåga i versens behandling och i utfinnandet af qvicka och fyndiga vändningar, bidrager i icke ringa mån till det nöje, hvarmed man åskådar detta stycke. Utförandet var särdeles berömvärdt. Fru Lagerqvist förstod att uti fru Alberts person på ett lyckligt sätt förena skalken och tjuserskan, alldeles så som författaren velat hafva det. Hr Arlberg, hvars sträfvanden att höja sig till verklig dramatisk konstnär, krönas med alltmera framgång, gaf ett varmt och poetiskt uttryck åt Dubamels romantieka :svärmerier om ett fridfullt, för verldens nyfikna och afundsamma blickar undandoldt hem, der kärlekens och snillets drömmar störas endast af foglarnes sång och vindens sus i trädens kronor. Hr Lagerqvist var särdeles lycklig uti sin uppfattning af den på samma gång snikne och narraktige Duranda karakter. Hr Broman, som spelade den gamle trotjenaren, förstod såsom vanligt att göra den bild han hade att framställa fullt lefvande och att påtrycka densamma en karskteristisk prägel. Äfven de mindre framstående roler, gom innehades af hr Pousette sågom juristen Belval, fru Aberts rådgifvare och förtrogne, af hr hman, såsom procentaren Balthasar, och af hr Sandstedt, såsom notarie, fyldes på ett sätt, som väsentligen bidrog till den helgjutenhet hvarmed stycket framstäldeg. Hr Åhmans maskering var deremot ej rätt lycsad. Han hade, för att gifva sitt ansigte ett judiskt uttryck, användt väl mycket svart färg och derigenom blifvit mindre behaglig att skåda. Den vid första representationen af ett stycke icke ovanliga företeelsen, att minnet en och annan gång svek skådespelarne, var eljest den hufvudsakligaste anmärkning man hade att göra vid styckets utförande, ek TER PN FSE