Aftonbladet – 23 mars 1857, sida 3

1CEC dess Mindre Nere ganger alven DU Ii0NSialG 8ig skulle blifvit äsnu större, om utbetalsicg af störa kredicivsummor hade kommit: i fråga. A cke sketv och at: tillgångarne sålunda undgå dess: alkortniogar, är ssvnerligen ieke operationens för jenst. Maa öfverlemnar åt en hvar att, vid öfvervägand: sf dessa på officielå och för. alla tillgängliga hand liogar grundsede upplysningar bedima värdet af h Stuaris ifrågavarsnde artikel, och af de faktisk upplysningars densamr a afser att meddela, Mabina sade det varit försigtigare awt icke framligga dem lå de icke äro af desto gedignare hållbarhet. Stockholm den 21 Mars 1857. J. J. Nordström. 4 RR RIKSDAGEN LÖRDAGENS PLENA. Ridderskapet och Adeln. Diskussionen om privs Oscars apanage. Statsutskottets utlåtande n:o: 40, angående förste hufvudtiteln behandlades punktvis. 1:sta punkten, deri utskottet afstyrker väckta mo tioner derom, att under anslaget till konungen skulle sammanföras de för de furstliga personerna äskad: anslag, samt att apanager endast gifvas åt konungen tronföljaren och, vid deras frånfsile, åt dsras efter lefvande gemåler, föranledde en långvarig diskussion och bifölls först efter votering med 254 röster mo 43. Grefve Anckarsvärd. . Utskotten vid våra riksdaga: intaga en så väsentlig del i ärendenas beredning emeden alla fyra stånden der finnas representerade och frågorna blifva der vanligen så förberedda, at föga vore att dervid anmärka. Derföre föfklarade tal. med ledsnad sig mindre belåten med detts är låtande. Teal. uppläste de af motionärerna för deras yrkanden anförde motiver, och derefter utskottets enda skäl för sitt afstyrkande, nemligen att med ett sådant uppställande af 1:sta hufvudtiteln, om genom någon förändring inom den kungliga familjen an slagsbehofvet förminskades, anslagssummän ändock blefve oförändrad, emedan; såsom äfven motionärerne medgifvit, någon förändring i den åt konungens hofhållning. en ; gång beviljade summa ej kar eller bör komma i fråga, och detta uppställande så ledes ej vore förenligt med en skyldig sparsamhet Detta skäl syntes tal. nog svagt. Någon återbäring vid inträffad förändring hade ej förr kommit ifråga och vore ej heiler talarens mening: Ett af lagstif. tarens åligganden är att afse följderna af sina beslut Tal. kunde kunde ej fina annat än att, med undantag af tronföljaren, de öfriga prinsarne .cke böra betraktas annorlunda än som medborgerliga privatmän, för hvilket påstående tal. anförde såsom skäl den skilnad, som allmänna lagen gör emellan brott mot tronföljaren och andra. Tal. byste ingen fruktan för det närvarande, men under tidernas lopp kunde en sådan blifva besannad. Regeringsformen ålade icke prinsar att nödvändigt gifta sig med furstliga personer, utan skulle de kunna genom giftermål i förmögnare utländska privathus förskaffa sig ett rikligare underhåll. Den rätt, konungen en ligt 44 regeringsformen : eger att tillåta eller förvägra en prins att inså äktenskap, innebär en förbindelse för den förre ait ge underhåll åt den senare. Tal. ville gifva sarskilta apanager åt tronföljaren och efteriefvande pemåler, men att gifva dylika åt öfrga prinsar vore oriktigt ur moralisk, politisk och filosofisk synpunkt. Det bidrager till att. de komma att föra ett yppigare lif än privata personer, och ger derigenom anledning till lyx och flärd, Tal. eriörade om den storm frågan om bervdigens af Nemours, dotstion väckte, och huru des var en af apleduivgarne till 1848 års revolntion, Det vore konstitutionelt, att regenten droge försorg am sina bärö liksom medborgaren. Talarehs menicg vore icke att neka anslagei,; utan ville han endast be viljedet på det sätt, art konungens hofhållningssumma Örstärktes, och på antsgandet eller förkastandet af denna grundsats berodde enligt talarens åsigt summans belopp. Feibarre A. Cederström. Det vore siridande mot statens väl och säkerhet, att af konungen oberosnde prinsar erhålla inslag; detta vore nu första gången ifrågasatt under vårt statsskick, och bade 1809 års agstiftare icke afsett från möjligheten af någontiog sådant. Hvad-skulie blifva: följden? Jo, en ny klass af adel skulle komma att omgifva dem, väl ej privi egierad, men genom -slägt och förbindelser mäktig att täga statens enibeteni anspråk, och ett nyt hof appstä, allt till våda för staten. Tdlareh ville: besvara de skäl man anfört för ewt särskilt aöslag: nan bar ansett det vära förödmjukande för prinsar ktt af konungen emoitaga ansläg, talaren frågade om det s:ulle kännas mindre förödmjukande att mottaga dylika af ständerna. Hr E, 0. v. Knorring ansåg de: af utskottet anförda skäl vara tillräckliga ; han medgaf att de kunat vara flera, med höll utskottet räkning för att ej rsterligare blifvit anförda. Förvånande och smärt: sam var för talaren den framstälda jemförelsen smellan furstar och enskilte, samt den för dem gjorda änvisningen, att genom giftermål med enskilta söka itt underhåll. Då man förklårat sig ej vara emot mslaget, så frågade talaren, hvarföre man icke också unde ingå på den af konungen begärda forrien. Caiaren ville gendrifva det skäl ban hört från motatta sidan anföras, att grundlagen förbjuder utdeande af lifgeding, genom en toikning af detta ord, iemligen ätt dermed förstodes en del af landet, dei in furste regerade, och denna inrättning såluuda fore att betrakta såsom. en stat i staten. Yrkade ifall och hoppades att ingen oppositiod måtte ske not summan. t Friherre I. Hamilton bade helst önskat, att inom letia stånd ifrågavarande princip ej blifvit vidrörd: Den sjelfständige representanten erkänner emellertid ngen fråga vara ömtålig, utan behandibr alla efter itt bästa: förstånd. Talaren ansåg den förevarande vara klar och hvila på naturlig grund. Så srari nän pålägger en förbindelse, så uppstår Weraf änvpråk att derföre få ersättning. Prinsar äro till för sontinviteten i regeringen, sedan valmonarkien lyckigtvis blifvit afskaffad, och för att i dem kunna påräkna tronföljare, mognay erfarna och :kloka. Der: öre har grundlagen förbjudit dematt träda i gifte ned enskilta inom landet, och att innebafva civilt embete. Det är väl ej i grundlagen förbjudet för lem att idka borgerlig rörelse, men talaren trodde, utt folket ej skulle gerna se någon af sina prinsar, iksorn i ett annat land, idka handel och derpå samla örmögerihet. Derföre är deras ställning olika mot vodra personers: Mån bar ej velat neka anslaget, nen segt att det borde gifsas af konungen, på det ut prinsaroe ej måtte blifva allt för oberoende. Taaren hemstälde om någon ville se sina yngre söner stälda i sådant beroende, att det skulle fortplanta ig på deras barn. I despotiska stater, t. ex. Ryssand, utgår apanagesumman från regenlen till prinarne, men i de konstitutionella staterna, såsom Eng and. Hollsnd och Danmark, erbålla, så vidt talaren visste, och i England. bestämdt, priusarne sina anlag oberoende af regenten. Det anförda exemplet rån Frackrike om vekandet af eit anslag åt en af Ludvig Filips söner vore en sannivg, men konungen ler hade, utom en civillista på 18 millioner. stora