Aftonbladet – 21 mars 1857, sida 2

det hela sålunda visserligen egenskapen af en positiv befallning, men denna är då icke e-Åå sentligen direkt uttryckt genom det positiva må, utan genom det negativa icke må. För att tydligare underställa denna tanke läsarens egen pröfning, vilja vi här lägga under hans ögon de ordalag; som7 begagnas i båda de ifrågavarande författningarne. Kongl. brefeet den 21 Juli angående den Lindblomska katekesea 18i0 lyder: Som Vi, uppå presteståndets vid sistförflutne riksdag gjorde underdåniga anhållan, jemte nådigt gillande af den utaf erkebiskopen doktor J. Lindblom omarbetade och förbättrade förklaring öfver doktor Luthers lilla katekes, funnit för godt att i nåder fastställa, det samma förklaring af nämde katekes nå till allmänt bruk -hädanef:er såsom -egentlig lärobok, såväl vid skoloraa som i församlingarne, antagas ch nyttjas; alltså gifve Vi eder sådant till: egen och zderbörandes underdåniga efterrättelse härmedi nåter tillkänna. Den andra författningen, kallad Kongl. Maj:ts nådiga påbud om en ny kyrkoöhandbok vf den 7 Mars 1811, innehåller, eftet omförmälandet af det sätt, hvarpå bandboken blifvit utatbetad och granskad; samt huru rikets ständer tillstyrkt des antagande, följande stadgande: Då berörda handbok numera är fåråig att af tryeket utgifvas, hafve Vi genom deita Vårt öppna nådiga päbud velat befslla och förordna, att denna för vättrade kyrkohandbok, den Vi härmed i nåder stadfäste, må ifrån och med nästkommande första adzentssöndag, hvilken infaller den 1 December innesvarande år, blifva antagen, samt utan anseende till stånd eller personer tjeuva till oryggelig och oförändrad efterföljd vid den offentliga gudstjensten och a!la andra deruti förekommande heliga förrättningar samt kyrkoceremonier, så satt det vid ansvar icke må vara någon tillåtet att derifrån afvika. Och ytterligare heter det i slutet af samma påbud: Öfver verkställigheten af allt hvad Vi sålunda i nåder förordnat åligger dei erkebiskoper, biskoparae, domkapitlen och öfrige vederbörande, att bafva aoga vård och inseende, så att intet varder förändradt eller uraktiåtet. Det alle som :vederbör hafva sig hörsamligen att efterrätta. Kan man väl vid uppmärksamt jemförande af dessa ordalag antaga, att de förra, angående katekesen, innebära ett lika bestämdt påbud om dess ovilkorliga användande, som de senare, angående kyrkohandboken? Vi kunna icke öfvertyga oss derom. Och våra skäl härtill äro icke allenast titeln påbud, uttrycken soryggelig och oförändrad efterföljd, Hotet att det vid ansvar icke må vara någon tillåtet stt derifrån afvika,, inskärpandet hos vederbörande myndigheter attöfver verkstäligheten hafva noga vård och inssendes, hvilket allt finnes i den senare författningen, men saknas i den förra, utan äfven det bestämda stad zandet af en viss dag, ifrån hvilken författningen skulle lända till ovilkorlig efterlefnad, ett stadgande, som icke heller finnes i den förra, men som icke rimligtvis bort saknas, om meningen hade varit att här, likasom i det andra fallet, utfärda ett bindande påbud. För öfrigt. då fråga är om våra nuvarande folkskolor — en skapelse ifrån år 1842 — hafva vi väl ej 1 första hand att söka nigot rättesnöre för deras förfsttning ifrån år 1810. Är 1842 års folkzkolestadga måste väl ändock anges såsom den förnämsta urkunden i allt bvad folkskolorna rör; och då denna urkund endast talar om (1 minimum) så mycken religionskunskap, som fordras för att hos presterskapet kunna börjt den egentliga nattva:dsläsningen, så blir hufvudfrågan påtagligen hvad som med detta senare uttryck bör förståg, och derpå svarar kyrkolagen, men icke 1810 års kungabref om erkebiskop Lindbloms katekes. Men äfven om vi skulle antaga, hvad vi tills vidare ioke kunna medgifva, att denna lärobok genom nämde kungabref vore föreskrifven till ovilkorligt bruk vid skolorna och i församlingarne., så må väl med skäl frågas, om dervid egentligen afsetts andra alags offintliga skolor, än fom funnos år 1810, då förordningen utgafs, d. v. 8. förnämligast elementarskolorna och de s.k. pedagogierna:; Märkligt är ju ock; att ehuru befallningen — i fall det var ea beallning — påtegiigen gälde åtminstone elementar(d. ä. lärdomsoch apo!ogist-)skolorna, hvilka funnos till, vär förordningen utkom, så ansågs det likväl nödigt att i 1820 års skolordning uttryckligen för dessa läroverk föreskrifva bruket af den ifrågavarande läroboken, under det pågot sådant ieke skedie i 1842 års folsskolestadga. Svårligen kan dstta senare till. skrifvas glömska; utan fastmera just lagstiftarens ihågkommaånde af kyrkolagens föreskrift. ter i hit hörande ämnen, och hvilta väl måste gälla mera än privilegiibrefvet för erkebiskop Lindbloms. hatekes. Hvad beträffar den åsigten, att det icke skulle vara regeringen värdigt att blott rekommendera boken, utan att tilbka göra dess bruk förbindande, så visar likväl erfarenheten, att sådänt mycket ofta förekommer i undervisningslagstiftningen, och det i långt vigtigare saker än föreskrifvandet af en lärobok. I 1856 års skolordning t. ex-meddelas formulär för läsordning, utan :tt denna läsordning föreskrifvits till efterleföad o.s. v. Atten viss lärobok kan rekommenderas såsom norm, vare sig för att desto tydligare bestämma omfånget eller bufvudsakiga uppsatällniögen af kursen, eller såsom en ledning för skolstyrelser vid valet, utsn att derföre strängt åläggas till begagnande, är hvarken ovanligt eller otjen!igt; och vi hemställa, huruvida, i fa!l uti en kongl. förordning blifvit sagdt, att Euclidiselemente må begagnaso vid undervisningen i geometrien, detta skulle vara ett bestämdt. förbud mot begagnandet sf någon annan lärobok? Att regeringens rekommendation af en läro