Aftonbladet – 21 mars 1857, sida 2

TAG IRA UUTLVYESUMUS UISPVA VBU, Den tolkning af författningarne rörande katekesens läsning, som vi, i 2nledning af br P. R. Tersmedens i ämnet väckta motion, för rågra dagar gedan togo oss fribeten underställa allmänhetens bepröfvande, har föranedt en replik af hr Tersmeden, hvilken vi ange Oss skyldige så väl sjelfva saken, som den iktade mo:ionären, att med några ord besvara Såsom läsaren torde påminna sig, är fråsan egentligen om, huruvida uttrycket i kongl. orefvet af den 22 Jali 1810, att erkebiskop Lindbloms förklaring (d. ä. den så kallade stora katekesen) pmå till allmänt bruk hädanefter såsom eg.ntlig lärobok så väl vid sko:orna som i församlingarne antasgas och nyttjaso, bör anses innebära en ovilkorlig befallning att boken skall begagnhas såsom lärobok, eller blott såsom en tillåtelse att den får begagnas. Vi hafva på anförda skäl slutit oss till den senare meningen; hr Teremedun her omfatiat den förra och uti sin replik anfört skäl derför (). Vi anhålla att dervid få göra röljande erinringar, och på samma gång unlanrödja ett eller annat missförstånd, -hvartill vår förra artikel synes hafva gifvit anledning. Hr Tersmeden anmärker, såsom ett misstag, att vi ansett honom utgå ifrån den förutsättningen, att katekesens utanläshing vore i lag anb-fald, hvilket han säger ingenstädes i motionen förekomma. Vi erkänna, att detta uttryck icke förekommer i motionen. Men då motionären Begär en lag mot katekesläsandet, så måste väl deraf följa, att han anser detta läsande för närvarande grundadt på !ag, hvilket äfven af repliken vitsordas; och ehuru vi gerna medgifva, att det af oss nyttjade ordet utanläsning i fråga om hr Tersmedens motion blifvit mindrz egentligt begagnadt i stället för läsning, torde å andra sidan medgifvas — hvad åtminstone ingen, som befattat sig med undervisning, skall förneka — att i fråga om en lärobok-för barn i katekesform, läsning och utasläsning så godi som af nödvändighet kommer på ett ut. Sjelfva formen af frågor och svar afser just till en väsentlig del utanläsande; och antingen författaren till läroboken haft detta till hufvudsyftemål eller icke (erkebiskop Lindblom t. ex. rekommenderar det, såsom bekant är, icke i första rummet), så skall alltid praxis blifva, att utanläsning gör sig mer eller mindre ensidigt gällande. Vi hafva visserligen sjelfve på ett ställe nämt katekezens läsning i motsats till dess utanläsning, men deri visar ordsällningen tydligt, att detta endast skett för att desto mer betona vårt påstående, attstora katekesens läsning i folkskolorna icke är i positiv lag anbefald. Vi hade påstått, att ordet må enligt vanligt språkbruk i stilus curie aldrig innebär någon po sitiv befallning, och detta bestrides af motion5ren, som till stöd för sin mening exempelvis anför kongl. förordningen d. 7 Mars 1811 om kyrkohandbokens användande, der äfven uttrycket må är begagnadt, och det i en så sträsgt obligatorisk mening, att afvikelse derifrån är belagd med ansvar. Vi medgifva gerna, att vi icke äro grundliga kännare af stilus :curige, och att vi möjligen begått ett förhactande, när vi här begagnat ordet aldrig; ty konseqvensen är just icke den svenska kurialstilens förtjenst. Men vi ha trött oss hafva skäl till vårt antagande, då vi, under speciel hänvisning till ifrågavarande kongl. förordning af år 1810, äfven af enäldre erfaren embetsman inom ecklesiastikdepa:tementet erhållit den upplysning, att så förhölle sig, som ofvan blifvit sagdt. Det anförda exemplet af författningen om kyrkohandbokevss antagande synes oss icke heller strida mot denna upplysning, utan fastmera gifva ytterligare stöd för vår åsigt. Det är nemligen äfven uti denna senare författning icke ordet må i och för sig, som innehåller den bindande föreskriften, utan dels det sammanhang, hvari detta örd här förekommer, dels framförallt det strax derpå förekommande uttryckliga stadgandet, att någon annan handbok ,icke må, begagnas. Också tro vi det vara både med aliinänt spräkbruk och godkänd lagtolkning öfverensstämmande, att må, i jakande satser i och för sig endast uttrycker ett medgifvande, en tilllåtelse (permissivi juris), bvaremot samma ord i nekande sats uttrycker ett bestämdt förbud (positivi juris). När det förra uti ett visst sammanhang motsättes mot det senare, får () Se Aftonbladet n:r 63 och 64. AA 4 KE 7 EFT ME TIG Jaa