Aftonbladet – 20 mars 1857, sida 2

Är således månne Laube den skald, som Essex skugga förbidat, den skald, som skulle väcka henne till lif och låta Elisabeths gunstling, låta den stoite pären af England framstå för verlden i en gestalt, på samma gång historiskt fann och konstnärligt skön? Vi våga icke obetingadt bejaka denna fråga, men vi sätta dock ett ganska högt värde på Laubes sorgespel ;Grsfvs Essex ochanse det obestridligen såsom en vinst att detsamma blifvit införlifvadt med vår scen. Särdeles utmärkt samt lika fint beräknad som väl utförd är den första akten, upptagande expositionen, i hvilken författaren på samma gång sätter åskådaren in i de historiska och sociala förhållandena och ger en antydming om de krafter, zom skola under handlingens fortgång framstå såsom verkande och bestämmande. Af samtalet mellan lady Nottingham, som gifvit sim hand åt sin make blott för att desto säkrare kunna tillfredsställa sin bämd på Essex, som en gång försmått henne, och lord Burleigh, som at statsskäl och för att göra ett slut på det i hans tanka förderfliga gunstlingsväldet önskar Essex störtande, får man en aning om det hat och den afund, som sammansvurit sig att tillintetgöra Essex ; och i samtalet mellan grefve Southampton, Essex förtrogne vän, och grefvinnen Anna Rutland, Essex maka i ett hemligt äktenskap, framskymta de olycksmoln, sem Essex genom eget förvållande samlat öfver sitt hufvud. 3Sedan handlingen sålunda blifvit förberedd, riktas under den derpå inträffande scenen mellan drottningen och ministrarne det första slaget mot Essex, hvilken framställes sågom ditintills i besittning af drottningens oinskränkta förtroende. Också glöder Elisabeth af harm vid der framkastade beskyllningen om högförräderi och hemligt förstånd med rebellerna i Irland; och det är icke blott gunstlingen, utan den tappre mannen, den redhge foaterlandsvännen; som så ofta kämpat för hennes och Esglands öra, hon tager i försvar, då hon, högt förkunnande sin öfvertygelse att Essex är oskyldig och att endast afunden dikterat angifveisen mot bonom, helt kort ger ministrarne deras afsked. Det visar sig dock, att ett tviflets frö qvarstamnat i hennes hjerta; men misstroende alla de stats och hofman som omgifva henne, vågar hon icke tillspörja dem för att få sina tvitvel skingrade eller rättfärdigade, utan lydande en naturlig instinkt, som säger henne att endast i oskuldens mun bor sanningen, vänder hon sig sill den unga