Aftonbladet – 19 mars 1857, sida 2

att upphjelpa dem; men emedan det för de iuflytelserikare sambällsklasserna är beqvämt, fördelaktigt och argenämt att för en högst lindrig, det lemnade ar. betsbidraget på långt när ieke motsvarande beial viog låts fortskaffa sig gevom en tvångsiarättning. få blundar man för ett af de obestridligt största hindren för någon allmännare jordbrukets uppkomst inom vårt land, för skjutsskyldi-hetens inflytande på jordbruket; och några kraftåtgärder till det ondas afbjelpande afhöras derföre icke. Det måste tillgifvas mig, om jag tror det åliggt staten att afhjelpa ett så beskaffadt missförhållande; om jag tror det åligga staten att, då den eger tillgångar, i första rummet rikta sina tankar på undanrödjandet af cen inom statsinrättningarne mest i ögnen fallande brister, och att vid framläggandet a! förslag, att genom någon ny, till stora kostnader ledande iorättving bibringa det allmänna verklig el ler inbillad fördel, icke åsidosätta åliggandet att upphäfva ett alltför ögonskenligt, på statsborgarne hvilarde förtryck, der något sådant förefinnes: Vid frågan att med utomordentliga ansträngningar åstadkomma jernvägar ioom Sverge syhes imnig tznken böra samtidigt och i första rummet fästa sig vid skjutsningsbesvärets öfserflyttande ifrån jordegendomen till staten. Om nyhetsbegäret, om nyfikeaheten, om härmningslusten, om den exskilta vinningsberäkningen, om en stark öfvertygelse om det allmännas blifvande gagn af inrättnivgen vid tanken på jernvägars införande i Sverge kommer i kollisioa med tanken att lyfta skjutsningsbesväret ifrån. svenska jorden, då äfven detta ej kan ske utan wvppoffringar ifrån: det allmänna så har åtminstone hos mig aldrig någon tvekan uppstått, åt hvilkendera sidan, vid ett så beskaf: fadt kollisioosförbållande öfvervigten borde gifvas. För att friköpa sig ifrån den förfärliga våldgästningen, nödgades den oprivilegierade jordägaren under ett tidehvarf för orediga och outvecklade begrepp om medborgerliga rättigheter och skyldigheheter, om allas likhet inför Isgen, åtaga sig skjutsningsbesväret, hvilket således räknar sin härkomst ifrån våldets makt, och qvarstår såsom en afföda ifråa maktens äktenskap med orättvisan. Man lasg Hellenbergs Gustaf II Adolfs historia, och man skall ej undgå att häpna vid tanken att Sverge för ej mer än 200 år tillbaka befann sig i ett sådant laglöshetens tillstånd, som denna inom Sverges häfder i andra afseende så lysande period i sjefva verkligheten företer. Nutiden yfves, och vist icke utan skäl, öfver stora framsteg på civilisationens bana, men härvid förekommer likväl anledning till en ej ringa förundran, ati men hos oss, under ett så långvarigt representatifi statsskick, ännu icke, i likhet med Lvad som i det öfriga Europa föregått, kunnat afhjelpa ett sådant förtryck, som skjutsskyldigheten innebär, -och som inom hela den bildade verlden ställer den så kallade frie svenske jordegande mannen i detta hänseende ensam jemförlig med den ryske muschiken eller med den lifegne ryske bonden. Förhållandet torde i detta, som i andra missförhållanden hos oss finna en väsentlig förklaringsgrund uti lagstiftningens sammansättning af ett stånd,som egentligen skjutsar, eh af. 3:ne, som begagna sig af det för svensk sjelfständighetskänsla förnärmande förtskaffningsmedlet. Blotta tanken, att den äf mig gjorda sammanställning mellan den svenske frie mannens åliggande till likhet med den ryske lifegnes, innebär en obestridlig sanning, upprör hela min känsla. ; Jag erfar en oöfvervinnelig förtrytelse att ett sådant, för det svenska menniskovärdet förnedrande, förhållande ännu i våra dagar hos oss kan ega ram Jag lägger lagstiftningen till last, att icke förr hafva gjort detta bland våra svenska statsinrättningar under vår tid nesliga förhållande till föremål för ett allvarligare och mera genomgripande bearbetande, än som hittills någon gång vanmäktigt försökts ifrån en och annan enstaka röst inom representationen. Maånne icke en förklaringsgrund härtill torde kunna sökas uti den, med afscende å förevarande förhållande hos oss möjligen öfverdrifna föreställnisgen, tt uppfattningen af samhällsinrättningarnes mera framstående brister, att förslagen till deras afhjelpande genom ett väl och lyckligt ordnadt msaktbestyr orde utgå ifrån. dem som innehafvs samhällets höjder, och som i sammanhang dermed hafva både till legal och moralisk uppgift att ifråp den höga ståndpunkt öfverskåda, uppfatta och uppskaffa det helas behof, och att på grund deraf antyda bristerna, äfvensem. de lämpligaste utvägarne att undanrödja dem. Det finnes ingen half rätt och ingen half sannivg. Utöfver det nesliga, utöfver det för den frie svenske mannen förnedrande uti skjutsskyldigheten förekommer äfven uti d4n ojemna fördelningen af detta besvär en alltför mycken i ögonen fallande orättvisa. Vid en allvarlig bearbetning af denna fråga, förekommer genast huru de till de större vägarne närboende äro ojemförligt hårdare af skjutsbesväret tryckte, än de mera aflägsne, hvilka deraf hafva mindre och understundom allsingen känning. Allt jemkande med rättsvidriga förhållanden leder sällan till något tillfredaställande upphäfvande af deras tillvaro. Tidtals med några ören förhöjda skjutslegor kunna ej åstadkomma det ondas vpphäfvande från sjelfva roten. Det finnes exempelvis ingen billighetsgrund uti tvånget för de till Stockholm närboende skjuteskyldige, att från befrielsen ifrån hållskjutsen nödgas, genom nyligen förhöjd a gift, erlägga ända till 60 rdr rmt årligen för hemmanet, under det andra skjutsskyldige hemmansegare inom riket, till. mångfaldigt lägre pris, frigöra sig från Skjutsskyldigheten. Uti föreställningen att Sverge är i störte beshof af jernvägar, än af den svenske frie jordegandes frikallelse ifrån det onaturliga, det rättsvidriga och det förnedrande skjutsåliggandet ligger ingen sanning, då ibland alla ifrån den administrativa omtankan påkallade omsorger samhällsmedlemmarnes befrielse ifrån ett icke mera tidsenligt förtryck otvifvelaktigt, åtminstone efter mitt åskådnimgssätt, utgör den främsta, den möst maktpåliggande af alla. Tiden synes nu vara inne att afhjelpa ett så beskaffadt verkligt ondt, som skjutsningsskyldigheten företer. Man må ingalunda förebära, att skjutsningsbesväret genom jernvägar af sig sjelft kommer att upphöra. Ett sådant påstående innebär ingen på erfarenheten grundad sanningPostinrättningarne för resandes fortskaffande hafva sedan långa tider tillbaka uti andra länder: föregått inrättningen af jerovägar; och de bestå ännu, och måste bestå, i jeombredd med dem, såsom ett oundgängligt civilisationens behof. Tiden synes cafvisligen nu vara inne att, genon postinrättningens införande efter utlandets mönster, äfven hos ess på det allmänna öfverfytta bestyret att fortskaffa resande. Tiden synes också härtill öafvisligen Vara inne, då stätsvorket företer för vårt land så högst ovanliga tillgångar för åbanebringandet af denna vigtiga och maktpåliggande samhällsangelägenhet. ct Med anledning af hvad jag yttrat, tager jag mig friheten föreslå, det rikets ständer för deras del besluta, att skyldigheten för resandes fortskaffande förflyttas ifrån ett enskilt åliggande till ett stätens bestyr att, såsom i andra länder, förenas med. postinrättningen, och att rikets ständer i detta afseende