Aftonbladet – 18 mars 1857, sida 2

nande eldflugorna. Barnet sågs allt emellanåt höja -hufvudet .och betrakta dem fridfulla scenen omkring sig, och sedan åter sjunka. tillbaka mot den. doftande hufvudgärden i drömmande förtjusning. Allt var så stilla, så lugnt, så rent; intet under att han trodde Hoerrans englar bodde i ödemarken. e, som lefvat i innerligaste samband med naturen, finna alltid i henne sin bästa förtrogna. För dem äro ödemarken och de ensliga skogarne så fulla af sprittande lif, som nmågonsia de största sällskapskretsar för verldsmannen, och man vore nästan frestad att tro, det blotta deras närvaro kommer öknarne att glädjas och blomstra såsom en ros Då Famny och Teddy båda somnat, föll gamle. Tiff på knä och begynte bedjs; och ehuru han hvarken hade bönstol eller bönbok eller formulär, så flöto dock hans ord varma och hjertliga på ett renare språk än många höglärdes; så pass ordagrant, som vi voro i stånd att uppfatta den, återgifva vi bär Tiffs bön: ÅAck, gode Gud! värdes nu se ned till de här välsignade barnen: Jag tog dem och förde dem bort, såsom du sade mig, men hvart vi nu skola gå, eller hvar vi skola få er bit i oss i morgon, det vet jag för vissointe. Men ack! käre Herre Gud, du har fått hela verlden i din makt; och det är ett intet för dig att hjelpa oss, och jag har fast för mig, att du vill så också. Ack, välsignade Herre Jesus; som blef förd till Egypten undan konuag Herodey grymma anslug, se i nåd till de här fattige gudsbarmen, ty jag är säker, att den qvinsar är nog så grym som Herodes; och litet till äxdå. Du har nog setthur hon handterat dem, Herre Gud, och öppna oxs derföre en väg genom öknen till det föriofvade landet. I evighet — aman. De sista tvenne orden tillade Tiff vid alla sina böner, med en viss kängla för det till