Aftonbladet – 16 mars 1857, sida 2

i sämre ställning, än en mängd civila embetsmän, hvilka äfven få sitt arbete ökadt allt efter som befolkningen stiger, utan att derföre få någon löneförhöjning annorlunda än i den mån samhället finner denna billig och i laga ordning beviljar den. Man bör dock ej härvid glömma den omständigheten, att om tiondeförvandlingarne blifvit beständiga, man kan påräkna beloppet af den fixerade tionden något högre än hvad denna afgift i sitt nuvarande skick utgör. Vi anse det nemligen vara både billigt och klokt, att vid en sådan förvandling bestämma tionden till sitt verkliga värde enligt nu gällande författningar — ett värde, hvarrmed den nu i verkligheten sannolikt aldrig eller enda:i bögst sällan utgår — om man nemligen derigenom kan få den i ett skick, hvarigenon: en stor del af dess nuvarande olägenheter försvinner. Är tionden en gång förvandlad, så minskas sedermera alltid. oupphörligt dess relativa tyngd genom kulturens framsteg. Ett sådant medgifvande anse vi på en gång billigt och tillika klokt, såvida den åsyftade förändringen derigenom skulle underlättas. Ett-afdrag af vissa procent för de omkostnaderctiondetagaren nu har i och för uppbörder och tillgodogörandet, och hvilka genom en förvandling och ett förändradt uppbördssät: skulle komma att upphöra, bör dock ega rum, och komme alltid tiondegifvaren tillgodo utar ringaste förlust för tiondetagaren. Vi upprepa ännu en gång: tiondens för vandling är ett kulturens och civilisationens behbof i anseende till de sörskilta olägenheter som åtfölja denna skatt. Denna förvandling har derföre kommit till stånd hos alla folk; som insett och velat uppfylla kulturens fordringar. Den är en oundgänglig beståndsdel af ett ordnadt skatteväsen. Den bereder lättsad för de skattskyldige; den leder ej til minskning i de berättigades inkomster, ehuru den hindrar deras ständiga och skadliga tillväxt; den sänker ej presterskapets samhällsställning; den medför ingen orättvisa; Vi frukta icke det ringaste, att der, såsom ho: oss, presterskapet uppbär tionden, detta stånc skall lida i sin rätt af en sådan åtgärd elle dess billiga anspråk kränkas. Vitro tvärtom. att presterskapets ställning skall höjas, då de med dess löningssätt förenade obehag, tvister och andra olägenheter undanrödjas, och ståndet befrias från hvarje klander i dette hänseende. Deremot vilja vi icke förneka os: frukta, att presterskapet sjelft icke skall inse vigten af de skäl, som tala för en ständig tiondeförvandling. Det är, såsom ofvan antyddes, icke så myeket de enskiltas som ståndets fördelar, hvilka här äro i fråga; och det är allom bekant, med hvilken seghet presteståndet bevakar och hittills lyckats bibehålla sina förmåner såsom stånd. Presterskapet kommer måhända äfven att i denna fråga söka skydd bakom sina privilegier. Att dessa skulle innebära något binder emot en reglering af denna beskaffenhet, förutsatt att inkomsterna af den förvandlade ttonden icke borttagas fill andra ändamål än presterskapets aflöning, — hvilket också i:ke varit oss veterligen ifrågasatt, — tro vi oss likväl på goda skäl kunna bestrida. Presterskapets privilegier försäkra i S 4 presterskapet om all härtills åtnjuten tijonden. Ansgående tiondens utgörande heter det vidare, att den bör ovägerligen utgöras efter 1638 års riksdagsbeslut och ordning eller de bruk, som speciala bref kunna medgifva och af hemmanen utgöras bör efter en viss, anten redan stadgad eller lagligen till stadgande tijondesättning.. Detta stadgande försäkrar således presterna väl om tionde, men icke ovilkorligen om dess utgående i kärfven. Detta är väl det sätt det åberopade 1638 års riksdagsbeslut känner, mer lagligen till stadgande tijondesättning erkännes ock af sjelfva privilegierna såsom ett lagligt sätt för tiondens utgörande. Sjelfva privilegierna således medgifva alternativt det ena ellerdet andra. Vi vilja dock ej längre sysselsätta oss med dessa farhågor, utan hellre med den glädjande tanken, att presterskapet ger efter för hvarje billigt anspråk, synnerligen i betraktande af den morzalicka sida saken också onekligen eger. Har icke presteståndet sjelft en gång erkänt tiondeförvandlingarnes vigt från denna sida, såsom ett godt medel att bibehålla förtroende mellan lärare och åhörare? Och bör ej presterskapet i främsta rummet och framför alla andra önska undanmrödjandet af hvarje anledning till störande af det goda förhållande i detta hänseende, hvars bibehållande och stärkarde synes i närvarande tid vara för presterskapet sjelft och för den svenska kyrkan önskvärdare än någonsin? Likasom vi anse presterskapets privilegier icke lägga något hinder i vägen för tiondens förvandlin z till en fast afgift, så finna vi dem icke heller innebära något hinder emot användandet af den inkomst, som uppkommer genom den sålunda förvandlade tionden (den atill stadgande tiondesättningen), till åstadkommande, i mån af nuvaraade innehafvares afgång, af en billigare och rättvisare reglering af presterskapets aflöning än den nuvarande, hvars obillighet och orättvisa i så många hänseenden är allmänt erkänd. Deremot anse vi det otänkbart, att en så beskaffad förnuftigare löneregleriog för presterskapet någonsia skulle kunna åstadkommas, utan att ea förvandling af tioadan och i sammaszhang dermed presterskapets befriande från den omedelbara uppbörden och dess öfverlemnande ät särskilta tjenstemän förut försiggått. Vi hafva vid betraktandet af frågan om lönereglering för presterskspet företrädesvis uppehållit oss vid tertialtionden, såsom bilpa ASTA TANTEN AE AEA NEN SE sr : H utan undervisning, med alla civilisationens;