Aftonbladet – 14 mars 1857, sida 2

gens guerillor samt råkar begära gästfrihet och skydd af en kastilianare, Stefano Rias de la Sarga, hvars hela slägt tillbör drottningens parti och hvilken sjelf är Du!auriers rival hos den sköna Rosita, som, eftergifvande för sin döende faders önskningar, hade räckt sin hand åt Dulaurier, hvilken en gång räddat henne och fadren undan en blodtörstig soldathops redan höjda sablar. Det visar sig dock, att hjertat icks följt handen, utan att jetta sedermera gifvit sig. åt Stefano, ehuru Rosita, såsom en äkta spaniorska, vill stå fast vid sitt åt Dulaurier gifna löfte och så länge han lefver icke tillhöra någon annan. Stefano, som får veta sig vara älskad, har valet att rädda Dulaurier och dermed uppoffra sin kä lek, eller att utemna honom, hvartill guerillorna med pistolen mot hans bröst vilja tvinga honom, och derigenom undanrödja den man, som står i vägen för hans lycka, men också på samma gång kränka gästfrihetens heliga lag. Missförstånd och förvecklingar tillstöta i mängd under denna kritiska belizenhet, men vi vilja icke, genom att närmare antyda dem, minska deras intresse för utveck lingen, hvilka komma att skåda densamme från scenen, utan åtnöja vi oss att säga, det effektrika situationer oupphörligen aflösa hvar andra och att derunder framträda mäktiga lidelser och sinnesrörelser, sant och skönt tecknade. Man träffar sällan hos dramatiska alster, bearbetade från noveller och romaner, så mycken helgjutenhet, så mycken frihet från episoder, främmande för bandlingen, som uti detta stycke, hos hvars författare det derjemte bör räknas såsom något synnerligt berömvärdt, att han inom den trånga ramen af en enda akt koncentrerat hela sitt rika ämne, som lätt skulle förledt mången beserbetare at derpå utspinna flera akter. Öfver samtliga figurerna faller ett romantiskt skimmer, gnadt att särdeles fängsla åskadarens intresse. och det hela genomdoftas af en sydländsk glöd, bär en så trogen lokalfärg, att taflan verkligen kan kallas illusorisk. Skådespelarne hafva i allmänhet ganska väl satt sig in i styckets karakter och anda. Fru Kinmansson, som spelar titelrolen, ger ett sannt uttryck åt spaniorskans trånadsfulla glöd och åt hennes djupa smärta under striden mellan kärlek och löftestrohet. Hr Pousette, som med elegans och behag bär sin franska uniform, är särleles lycklig i uppfattningen af den djerfve, äfventyrslystne, språksamme, i grunden storsinnade och djupt känslige fransmannens karakter. Bemödandet att hestigt framsäga rolen, för ätt gifva uttryck åt Dulauriers öfverflödande liflighet, lyckades honom kanske icke fullkomligt vid första representationen, men förmågan att tala fort skall utan tvifvel uppöfvas under ett förnyadt utförande af rolen. — Hr Arlbirz spelar Stefano, med en i allmänhet god hållning; något mera eld och kraft hade dock emellanåt vart att önska. Don Pedro Riaz de la Sarga, Stefanos far och Rositas morbroder, bådas föresyn i allt hvad spanioren betraktar såsom ädelt, rätt och värdigt, framställes slutligen mycket förtjenstfullt af hr W. Åhman. Man uppförde för öfrigt i torsdags Molieres Tartufe. Vi anmärkte med nöje, att fru Lagerqvist gjort sig allt mera förtrogen r ed sin rol såsom Orgons maka, denna bild, så svår att framställa för hvilken annan som helst än en fransyska. Vi tillåta oss endast anmärka, att sysslandet med bordsduken under scenen med Tartuffe verkställes så, att det förefaller åskådaren som om Tartuffe omöjligen kunde undgå att märka det, hvilket naturligtvis störer illusionen. — MILl Ryberg rönte lifligt bifall för det lyckliga utförandet af Dorins rol, och hon blef till och med vid ett tillfälle uuder styckets fortgång framropad.