a OT BT BACE JBL AULTLBLI, IEEE BARITAGT pets liberala åsigter. Elias Fries var kanske bland alla den längst avancerade. Der diskuterades stusdom mycket stora frågor, och Reuterdahl var icke bland de efterblifne i något af statseller kyrkoreformens intressen. Thomander hade onekligen den största förmågan att reda sakerna, men hans indirekta framställningssätt vållade ej sällan missförstånd, helst då någon yngre, mera sanskyldig nitälskare var tillstädes, som ej egentligen tillhörde våra symposier ej heller kände till Thomanderska ironien. Mången förargades således redan den tiden i Thomander och förmenade, att ingen visste hvar man hade honom. De banaia liberalistiska frase:na voro honom otrefliga. All ihålighet och flärd, slia breda åthäfvor, vare sig hos sjelfintagne frihetshjeitar eller hos stationära myndigheter, slagtade hav, och det utan skonsmål. Han var derföre misstänvki från beggedera hållen. Han kallades Drifvander, Thomas, Den Store Okände, och känd var han i sanning endast af få. De Agardhister så väl som de Gardister ville ej kännas vid honom. Thomanders oberäknade, obevakade, all konventionalism tro:sande natur vållade anstöt nästan öfverallt der han for fram. Reuterdahl sjelf suckade någon gång över sin kollegas mindre tama fasoner. Man borde dock ödmjuka sig under dem, som öfver oss satte Om, I sammanhang härmed torde följande u-J drag, som visar, huru högt man något sena: både från vänners och nuvarande motstånderes sida stälde Thomander, befinnas ganstal roligt: I de åren var äfven mycket politisk rörelse i Lund. Som politices docens kunde den icke vara mig fråm mande. Grekiska befrielsekriget, Julirevolutionen, Polens resning, 72:an, den akademiska festen för Ljusets Bonde — allt detta tog mina sympatier anspråk. En af liberalismens hjeltar var då Henrik Reuterdahl. Han gick med håfven både för Poleu och Grekland. Der insamlades vackra fyrkar för beggedera i Lund. Ahlman gaf 50 rdr rgs åt hvardera. Karl Johan och hans lärde lakejer började draga öronen åt sig, hvad akademiska ungdomer anbelangade. Lindeblad skulle blifva offret. Konuogen lärer beslutat, att han aldrig skulle vinna någon befordran i Sverges rike. Lindeblad och Lindederg stodo länge på samma kungliga proskriptionslista, I ett af Reuterdahls bref till mig från den tiden, hvilket jag förvarar jemte en mängd andra från samma hand, skrifver nuvarande erkebiskopen i egna ord, såsom dagens nyaste tilldragelse af akademisktpolitisk märkvärdighet, följande: Under de dagaraoc du varit borta har intet förändrats. Bolmber och Brunius fräsa, Ahlman fröjdar sig åt oredan, och Kahl bereder sig till nya infamier. Jag råkade hela sällskapet i tisdags på en sup6, talade några ord med Bolmåer, som lät mig veta att det var bäst jag höll mig undan, och fick af en annan herre, C. A. Bn, högljudda förebråelser för en oriktig rättelse i en prestexamen. Jag bad honom anmäla saken för publiken genom något dagblad, som kunde ytterligare öfvertyga hela verlden, att jag är ovärdig doktorshatten. Derpå sof jag godt hela natten. Elias Fries hade samma dag försäkrat B—us, att Thomanders väsende hade något Napoleontiskt uti sig, och det kunde lätt hända att vid en !lifvande revolution i Sverge mannen blefve — kung. Då skall här, ta mig etc., ingen bössa finnas i ländet: den första jag träffar, skall jag nyttja emot honom. Sådana blyargumenter voro i de dagarne möjliga, icke endast för en fanatikus. Förbittringen mot Thomander steg till sin höjd, när Gefion i början af 1832 begynte utkomma. Redan dess anmälan slog ned i de Vandalers kula som gnistan i ett krutmagasin. jaStriden hade, såsom vi redan ofvanföre nämt, börjat på det teologiska fältet, men omfattade efterhand äfven andra ämnen. Den fördes i tidskrifter och broschyrer, hvarjemte Thomander och N. O. Ahnfelt utgåfvo en tidning Gefion,, som man från den andra sidan mec all makt sökte undertrycka, bland annat genom att förmå akademiboktryckaren att upphöra med tryckningen samt genom att utvotera redaktören ur akademiska föreningen. Det måste väcka iörundran, att en dylik förföljelse kunde ega rum ännu året innan Thomander blef professor. Reuterdahl hade,som sagdt, i början stått vid Thomanders sida, men den förre fann det snart rådligt att uppgifva den polemiska ställningen och alltefter omständigheternas kraf vända sin kappa efter allehanda vindar. Han förklarade sig rädd för alla ensidigheter och ett hans yttrandi domkapitlet: man bör aldrig urgera ett blef till ett ordstäf. Såsom egentlig motståndare mot sina gamla stridskamrater uppträdde han först i nykterhetsfrågan. -Det var den bästa handräckning — yttrar författaren — han kunde lemna oss. Skulle vi önska oss en Vedersakare, borde han se ut som Reuterdahl. I hvarje annan gestalt kunde han varit oss mera farlig. Endast mycket svaga hufvuden kunde låta förvilla sig af hans slöa och andelösa sofismer. Så har den lärde mannen alltid gagnat den goda saken, på hvilket fält han än deremot uppträdt. Dels har han aldrig förstått mouvementet, dels genom sin olyckliga dualism vanligen i begynnelsen rå: kat medgifva hvad han sedan förgäfves återkallat. Samme hr Reuterdabl, som från akademiska katedern offentligen försvarat den satsen: mahumedanska religionen är i min tanka icke så oäfven för nomader, alldenstund der är nöjd med enkla former och således lämpar sig väl för ett kringvandrande lefnadssätt, — blef snart alltmer och mer högkyrklig och sträng förfäktare af ortodoxien, ehuru äfven såsom sådan saknande hvarje prägel af verklig och kraftig öfvertygelse. Efter denna skilsmessa från Thomander ,blef hans penna, hvad den af naturen varit ämnad till, en backelsemaskin, gjord och danad till att söndermala konservatismens långhalm. Hans naturfallenhet kom allt mer i dagen. Åke Kahl kunde icke mera misstänka, att Thomander k:rrigerade Reuterdahls pekoralier, Kah) hade en tid brukat säga: Thomander korrigerar Reuterdahls usla språk så länge tills han icke sjelf kan skrifva svenska.n kaFörfattarens anteckningar från sin presterliga verksamhet och om stiftsstyrelsen i Lund i senare tider förete visserligen åtskilliga nog enskilta saker, som utan förlust kunnat bii otryckta, såsom underrättelser om författarens enskilta förbållanden till åtskilliga lefvande personer, men äfven åtskilligt, som 1äses med intresse. Då författaren kallat den nu utgifna volymen 1:sta delen, eger hap förmodligen ännu ganska mycket att med dela rörande dessa ämnen samt om ställningar och förhållanden uti Lund under de båda senaste decennierna. MM a rna KK Mi RK Ö mh rn Nn ss AD 00 — Om religiös dissens och fömelanet till reli