samert Dlillva de blad, som innehålla denna teckning, några af de vackraste i Sverges hiatoria. . Vi öfvergå till en kort berättelse om den ifrågavarande festen. lö Grefven bade dertill inbjudit företräidesvis de i hufsudstaden befintliga personer, som varit mer eller mindre verksamma deltagare i 1809 års händelser, såsom dåvarande majoren, numera generalmajoren friherre Eric Georg Ulfsparre, den ende numera efterlefvande af de sju medborgare, som verkstälde det lika modiga som äfventyrliga beslutet att bemäktiga sig då varande konungens person i hans egna rum och i närvaro af hans vida manstarkare omgifning; dåvarande chefen för vestra armåns generalstab, numera generaladjutanten August Anckarsvärd, dåvarande kornetten vid lifregementets husarer, numera f. d. statsrådet Carl Otto Palmstjerna, dåvarande underlöjtnanten och adjutanten hos befilhafvaren för vestra armåns venstra flygel, (generalen grefve Posse) numera öfverstelöjtnanten Gustaf Hjerta, d. v. fänriken, numera majoren A. M. v. Matern, d. v. fänriken, numera öfversten frih. C. J. Cederström; vidare de äldste sönerna till fyra af 1809 års, numera aflidne män, dåvarande öfverstelöjtnänten Georg Adlersparre, dåvarande generalen C. J. Adlercreutz, dåvarande majoren vid Westmanlan!s regemente, sedermera H. E. grefve M. Björnstjerna, samt dåvarande majoren vid Nerikes och Wermlands regemente, derefter general-majoren friherre Carl Cederström. I öfrigt voro inbjudna: norska statsrådet Lange, f. d. statsrådet friherre Stael von Holstein, landshöfdingen i Stockholmslän grefve Liljencrantz, åtskilliga ledamöter af ridderskapet och adeln, preste-, borgareoch bondestånden, några få utmärkte vetenskapsmän, hvaribland generaldirektör Ekströmer, som började sin bana såsom, då endast gymnasist, t. sf. underläkare vid en afdelning af vestra armån, m. fl. till ett sammanräknadt antal af omkring 70 personer, af hvilka likväl några läraanmölt förbind-r;och bland dem general Ulfsparre, som af sjukdom var hindrad att komma tillstädes. Efter. den lika glada som splendida taffeln, hvarunder en vacker musik uppfördes, föreslog hr grefve Anckarsvärd en skål iföljande oraalag : E Mine herrar! Jemte det nöje, som skänkts mig genom samtlige herrarnes godhetsfulla emottsgande af min bjudning, innebär dagens rum irom vår tideräkning en märkvärdighet för Sverges häfder, hvarå jag gör mig ett ytterligare nöje atv anhålla om herrarnes uppmärksamhet. Det är under en tid af lugn och belåtenhet man saklöst kan kasta en återblick till det framfarna. Det är: under en tid af fullkomlig borgerlig frihet, det är, under åtrjutandet af en fullständig tankeoch tryokfrihet man med tillfredsställelse kan se tillbaka på den tid, då Sverge senast, under trycktvång och genom enväldets hejdlösa beteende, fördes till branten af det fall, som hotade att omin:etgöra dess bestånd some sjelfständig stat. Den olycklige konung Gustaf IV Adolf var en i ordets borgerliga mening hederlig, redbar, siua löften trogen, hushtillsam, men till förståndet klent utrustad regent: Till följd af sina inskränkia förståndsförmögenheter hade dess fu stliga uppfostran, inom en smickerdiger. atmosfer, hos honom inlagt fröet till en inbilskhet om egen fullkomlighet, som stälde honom utom behof af andras råd och isolerade honom ifrån allt umgänge med andra, än bugande hofmenniskor och lydige tjensteandar. Han ä!skade ingenting, med undantag möjligen af fäderzeslandet, efter sitt begrepp, som troligen var, att staten, det var han. Han egde också ingen enda vän och inga uppriktiga rådgifvare; utan bloit lydige verktyg för sina allenastyrande, egenmäktige åsigters utförande. Följderna af dessa förhållanden blefvo det till stånd, hvaruti Sverge befann sig för 48 år sedan, vid denda tidpunkt af året. Finland vär, oaktadt ansträngningarne af det tapraste försvar, under brist på snart sagdt allt hvad som i materielt häaseende till ett sådant fordras, förlo radt, och, hvad som värre var, till följd af ifrån högsta makten utgående planlösa, ojammanHängande anordningar, bud och befallningar. Sverges vestra gräns var besatt till större delen ai vargeringar och landtvärn, hvilka af sjukdomar, orsakade af bristen på allt, bortsopades af lidandet och nöden, i stället att på slagfälten få gå hedersdöden till mötes. Bankens redbarheter hotades med sköfling. Ålands isbelagda haf bildade redan en brygga för den fientliga öfvergången. Det var under sådane förhållanden, mine herrar, öiverstelöj.nant Georg Adlersparre, i spetsen för en handfäll besluiskåmme män, beslöt det djeriva företaget, att ifrån en aflägsen landsort anträda marschen till hufvudstaden, der då ännu den verkställande makten var koncentrerad till mångdubbel styrka och till mångdubbla utvägar, emot hvad den lilla obetydliga revolutionerade truppstyrkan egde till sitt förfogande, då den ifrån Wermland uppbiöt att tåga emot Stockholm. Och emot hvilka: äfventyr, mina herrar, och till hvilka alltför möjliga följder? — — Jo, emot det borgerliga kriget, med alla dess fasor och olyckor, och till en neslig död på schavotten, om det djerfva företaget misslyckats. Det var då, mine herrar, till följd af de meddelanden, som ifrån öfverstelöjtnant Adlersparre affärdades till Stockholm, — det var då, mina herrar, som den i så många hänseende oförgätlige general Aålercercutz, med ett i häfderna nästan ditintills osedt mod, den 13 Mars 1809, åtföljd af general Ad. Silfversparre, msjorern3 Ulfsparre, Carl von Otter, Adlercreutz, De la Grange och löjtnant Arnell inträdde till konungen, som var omgifven af siok drabanter, af sina adjutanter, af sin befälhafsande generaladjutant fir armåo, af högre och lägre hoffunktionärar, af åtskillige rikets högs!a embeismän; — dt var under sådane förhållandea geczeral Adlercreutz, med sina sex oförfärade följeslagare, den 13 Mars 1809 tillsade den, a minuter förut all makten egande konungen, is frälsniog påkallade bans ögonblickliga afligsnande yrelsebestyret. De? fordras måbänds, at! hafva varit samtidig med denna, i verldshistorien såoerhördt märkvärdiga tilldragelse, för att kunna fullkomligt uppskatta dess värde, såsom Handling, och dessinflytande i afseende å följderna. General Adlercreutz med siaa sex oförfärade män —och jag får härvid icke glömma att tillägga namnet Greiff, som ehuru icke tillhörande de sju, dock genom sin utmärkta beslutsamhet så kraftigt bidrog till handlingens fullåndsing — general Adlercreutz med dess män, hvilka jag anser mig ej ofta nog kunna i miocnet återkalla, förekommo vid detta tillfälle utbrottet af det inbördes kriget; och torde detta vara nog, för att äfven hos en senäre generation inleda en känsla af bzundran och tacksamhet för den våldsamma handlingen, som rättfördigades geuom sin oundvikliga nödvändighet för Sverges frälsning. Etter denna korta sammanfattning af den i våra häfder på denna dag, för 48 är tillbaka så märkvärdiga tildragelse, skulle jag nu måhända böra inskränka mig till föreslåendet af en skål för minnet af alla de män, hvilkas å göranden vid af mig: omförmälte tillfälle så väsentligt inverkat vå fädernes