Aftonbladet – 12 mars 1857, sida 3

De öfriga punkterna biföllos. Mot ståndets beslut, att meddela fullmäktige decharge, anmälde hr Schwan reservation. Derefter förekom statsoch ekonomiutskottens utlåtande n:r 7, i anledning af väckt motion, angående förändrade grunder för användande af den från serafimerordensgillet utgående uppfostringshjelp. Uiskottet tillstyrker, att ifrågavarande uppfostringshjelp, omkring 12000 rdr bio, måtte, fördelad mellan länen efter folkmängd, dock så, att de skånska länen erhålla ungefär !, deraf, ställas till länsstyrelsernas disposition för anskaffande af lämpliga fosterföräldrar, i främsta rummet för vanartiga och kringstrykande och i andra rummet för fattiga faderoch moderlösa barn. Hrr Billström, Malmborg, Ödmansson och Henschen, hvilka ansågo att medlen, som till stor del grundade sig på privat donation, på detta sätt skulle ryckas från det afsedda ändamålet — att användas för faderoch moderlösa barn — yrkade afslag. Hr Hasselrot yrkade återremiss, på det medlen måtte äfven komma de kommuner till del, som gjort särskilt inrättning för vanartiga barn. Hr Thome trodde det vara orätt att beröfva de fattiga föräldrar, som för närvarande åtnjuta det lilla bidraget, denna förmån. För bifall talade hrr Rudling, Bodell och Nygren. Utlåtandet återremitterades. Bondeståndet. Förändring i giftorätt på landet. Lekberg, som är ledamot af lagutskottet, men icke deltagit i ärendets handläggning derstädes, uppträdde först och erinrade, att i denna fråga förekommo skäl både för och emot en förändring i nu gällande stadganden. De vigtigaste skälen för förändringen vore: att om ena makan före äktenskapet skaffar sig köpebref på en egendom på landet, men den sedermera betalas med penningar, som båda under äktenskapet förvärfva, så hafva egentligen båda köpt fastigheten och Jet måste betraktas för orätt, att den skall anses hel och hållen tillhöra den, som dertill har blott det företrädet att derå hafva förvärfvat sig köpebref; samt att, om den ena makan sålunda för värfvat fastighet på landet, den måhända kunde hel: och hållet eller till väsentlig del blifva betald med den andra makans i boet införda medel, då orättvisan vore så mycket större när denna förlorar all rätt till den fastighet, som med dess enskilta medel betalts. Ä andra sidan tala mot en förändring flera skäl, bland andra det, att man måste anse högst obilligt, om en maka, som förvärfvat och med egna penningar betalt en fastighet före ett äktenskap, hvilket måhända snart upplöses genom den andras död, skall till den aflidnas slägtingar afstå hälften af sin före äktenskapet välförvärfvade egendom. Vid öfvervägandet af alla skälen för och emot, fann Lekberg sig böra rösta för afslag. Ola Månsson erinrade, att han förut uttalat den åsigten, att man bör ega öppen rätt att på ärligt sätt efterbästa förmåga fritt förvärfva, och i konseqvens dermed anser han, att man äfven bör ega fritt disponera hvad man ärligt förvärfvat. Till följd deraf vill han icke, att hvad som före äktenskapet blifvit förvärfvadt skall fråntagas den som förvärfvat detsamma, för att öfverlemnas åt den andra makan. Härefter upptog Ola Månsson frågan om olägenheternas förekommande å ömse sidor genom äktenskapsförord och testamenten, samt öfvergick till ett fullkomligt erkännande af de grundsatser, hvarå lagkomiten och lagberedningen stödt sig. I öfverensstämmelse med dessa åsigter upptog han till belysning de skäl Lekberg omförmält kunna åberopas för lagutskottets förändringsförslag, och kom till den slutsatsen, att dessa skäl grundade sig blott på undantagsförhållanden och derföre ej borde gälla framför allmänna rättsgrunder, hvarföre han yrkade afslag. Med Ola Månsson instämde många af ståndets ledamöter. : Derefter uppträdde Bjerkander, Olof Olsson i Olsäterstorp och Gezelius för samma mening, Olof Ols son med den anmärkningen bland annat, att den ifrågavarande lagförändringens genomförande skulle öka de äktenskap, som ingås mer af begär att åtkomma medel än af kärlek. I stället för denna förändring i giftorätten ville Olof Olsson hafva en annan, som jemkade stadslagen efter ländslagen. Anders Ersson från E fsborgs län fann icke skäl vara för handen för ett afslag, utan fastmer för ett närmande mellan stadsoch landsrätt. Den som gifter sig har på landet ingen rätt till andra makens förut innehafda fasta egendom, men deremot i stsd gifrorätt i både ärfd och förvärfd fastighet. Skälen till skilnaden härutinnan kunde Anders Ersson ej godkänna. Icke heller ville han finna någon väsentlig skilnad emellan att vid äktenskapet medföra fastighet eller penningar som till fastighetens värde uppgå. Om en egendom före äktenskapet köpes, så kan dervid hela förvärfvet bestå i ett blott köpebref, enär på egendomen kan finnas så myckan skuld, att fastigheten icke kan anses förvärfd förr än denna skuld blir betald, hvilket ofta sker med andra makans penningar, hvarigenom dessa gå förlorade för sin rätta egare. Sådant kan visserligen förekommas genom förbehåll före äktenskapet och genom tillämpning af 11 kap. 2 giftermålsbalken angående afräkning å giftorätt för den gäld, som tillkommit före äktenskapet; men hvar och och en vet, hura sällan äktenskapsförord ifrågakomma på landet, och huru efter 20 a 30 års äktenskap näsan alla spår efter ställningen vid äktenskapets ingående kunna vara försvunna, synnerligen som det måste vara ytterst svårt att kontrollera en sådan förutvarande gäld i alla andra fall, än i sådana, då den, som har gäld, är nyligen blifven enkling eller nka, då den kan utrönas af skedd bouppteckning och arfskifte. I öfverensstämmelse med dessa åsigter ville Anders Ersson bifalla lagförändringen. Med honom instämde Sahlström, Per Nilsson i Espö, Ruderg, Erik Carlsson från Stockholms län, Lundakl och några andra. Jonas Andersson från Östergötland medgaf att många käl kunde åberopas emot förändringen, och om en positiv lag kunde vinnas, som förmådde hindra alla Blägenheterna, så vore han för en sådan; men då det öreslagna enligt hans åsigt blott skulle leda dertill, stt förhållandena blefve ännu mera intrasslade, så östade han för afslag. Lars Gustaf Andersson intämde med Jonas Andersson. Jöns Perscon från Blekinge fann det föreslagna ara icke förbättring, utan inskränkning i egande ättsförhållandena och röstade för afslag på de i hr Tasselrots reservation anförda skäl. Lindby instämde ned honom, Nils Svensson från Skåne erinrade, att vi lefva i kuldsättningens tidehvarf, synnerligen skuldsättnin;ens vid egendomsköp. Om då vid en makas frånille skuld förefinnes i boet, så gå lösörena till gälens betalande, under det fastigheten fråntages den, vars i boet införda medel måhända fått betala denamma. Nils Svensson visste väl, att sådant kunde ill en viss mån förekommas genom äktenskapsförrd, men hemstälde om sådana förord kunde anses ara så i bruk bland folket, att man deruti kunde se tt skydd emot missbruken. Huru många är det emligen bland allmogen, som veta att iakttaga alla rsigtighetsmått och formaliteter i dylika fall? Nils vensson ville, för att förekomma den ena makans tarmande till den andras slägts förmån, rösta för ifall. Öbom, Glad och Erk Mattsson från Jemtlands nstämde.