England och annorstädes, der familjens förmögenhet är koncentrerad hoz den äldste. Hvad angår bruket i vissa främmande länder att gifva särskilta apanager äfven åt andra prinsar än tronföljarne, så om detta är ett missbruk, bör väl sådant icke vara någon regel för ess att bibehålla samma bruk, nör det sågom nu kan utan all begriplig olägenhet afskaffas. I öfrigt påstå vi fortfarande, att de kungliga prinsarnes beroende af konungen är en högst vigtig konstitutionel princip, emedan det åt dem gifver den ställning af privatmän som de efter vår tanka böra innehafva; att anspråken på ett mera lysande och furstligt lefnadssätt och på en större frikostighet är kanske ofta tillgångarne medgifva, derigenom försvinna; äfvensom att frestelserna till ati bilda ett parti eller omgifva sig med ärelystne eller intriganter måste blifva vida mindre. då fursten innehar privatmannens ställning, än då han, oberoende af konungen, kan hålla ett särskilt hof med allt hvad deraf följer. V vidblifva äfven, trots Svenska Tidningen, den skolpiltaktiga, föreställningen, att det är ungefär detsamma, om den särskilta ho hällningen bestrides medelst en särskilt apanagesumma, eller med räntorna åf vissa förläninger eller så kallade lifgeding. Det är endast en ny form för samma sak, föranledd af ti.dernas förändrade skick. Och om följ!ern: icke nu blifva desamma gom förr, så beror detta säkert icke if den förändrade former fför dotationerna, utan af den förändrade tiden. Slutligen har Svenska Tidningen ordat åtskilligt om den oemotståndliga rmakt Aftonbladets liberale riksdagsman, ansetts befara af penniogen, och att det vore af fruktan för dess inflytande, som de liberale mot -arbeta det ifrågasatta särskilta apanaget. VV) tro, att Svenska Tidningen bärutinnan fullikomligt bedrager sig, eburu vi derföre icke vilja bestrida den snillrike biskopens, sats. att man ej behöfver vara begåfvad med et: apanage för att utöfva inflytande. Hufvädsaken är nemligen, som vi förut yttrat, icke egentligen penningesumman, ehuru vi fortfarande tro, att äfven en mindre kunde vara tillräcklig; ty vi taga för afgjordt att om konungens civillista ökades med det nu äskade beloppet, H. K. H. hertige: af Östergötland med sin gemål lika säkert finge sina 100,000 rdr från civillistan som från statskontoret, äfvensom det visst icke fallit oss in, att vare sig litet eller mycket sf denna summa skulle nde till korrupstionn, eller att särdeles mångå skulle på detta sätt korrumperas. Men deremot anse vi der omständigheten, att samtlige medlemmar af konungahuset, genom anslag af rikets ständer. särskilt doteras och sättas i tillfälle att hålla mer eller mindre lysande hof, samt det slag: inflytande,, som detta utöfvar, kunna blifva ganska menliga för det allmänna och grundlägga anspråk både å ena och andra sidan. för hvilka vi önska att rikets ständer måtte sätta en gräns, för att, som ordspråket lyder. hellre stämma i bäcken än i ån, just till undvikande af framtida obehag. — Sedan ofvanstående artikel redan var uppsatt, hafva vi i dag emottagit statsutskottets nu färdiga betänkanden angående regleringen af utgifterna.under riksstatens tre första hufvudtitlar. På den första, som omfattar :hofoch slottsstaterna, hafva alla de af EK. MV. begärda tillökningarne blifvit af utskottet ttillstyrkta, utgörande tillsammans, apanaget ätprins Oscar inberäknadt, 1.301,400 rdr rmt, utvisande en förhöjning af 130,140 rdr rmi årligen, oberäknadt det åt prins Oscar för en gång tillstyrkta bosättningsanslaget af 150,000 rdr not samt så kalladt fyllnadsanslag för innevarande år 96,000 rdr. Såsom mottyer för afstyrkandet af de väckta motionertia ora sammanförandet af anslagen åt arflurstarne under H. M. konungens hofbållningsanslag upprepar statsutskottet ungefärligen enahanda skäl, gom Svenska Tidningen förut anfört och som redan här ofvan blifvit till bemötande upptsgne. Efter hvad man vet, hade utskottets utgiftsafdelning tillstyrkt ett sådant sammanslående, och en af utskottets ledamöter, Anders Ericsson från iRlfsborgs län, har såsom sin reservation upptagit afdelningens förslag i denna del, bvaraf vi anföra följande såsom helt och hållet öfverensstämmande med den mening äfven vij frågan uttryckt: Regeringsformens stadganden, att prinsar af det koenungsliga buset icke få hafva något lifgeding eller civilt embete och att de ej må gifta sig utan ko rungens samtycke, med de flere inskränkningar i deras rättigheier, som i successionsordningen bestämmas, afse utan tvifvel, att furstarne derigenom skola ställas i beroende af regenteos. Detta ändamål vinnes dock icke, om genom beviljande från statens :sida af underhållsanslag åt desse prinsar, att af dem womedelbarligen disponeras, deras ekonomiska ställming blefve af regenten helt och hållet oberoende. Att ett sådant förhållande kan hafva menliga följder, Ar lätt att inse. Det fall låter nemligen tänka sig, st uti en dylik ställning furstliga personer, af wika politiska eller sociala åsigter med den regerande, kagede, med glömska af sina plikter emot denne, företaga sig att öppet eller hemligt motarbeta regentens planer och åtgärder. Det synes derföre utskottet vara med grundlagens anda och mening öfverensstämmande, att de medel, som anslås, .ställas till konungens disposition och att underhållet :genora konom kommer de furstliga personerna till ;godo. . Den olägenhet skulle väl häraf blifva en följd, att, när gerom någon förändring inom den kongl. familjen anslagsbehofvet minskades, betänklighet upp stode, åtminstone då mindre betydliga belopp vore i fråga, att i förhållande derefter nedsätta detför den kongl!. familjen en gång faststälda anslag. Men denoaa olägenhet synes utskottet icke vara af den vigt, att fördenskull principen, då den såsom riktig erkännes, bör nppoffras. P3 grund at dessa skäl hade afdelningen