inom ministeren eger ganska få personlig vänner; hans återkallelse torde följaktligen h: så mycket mindre mött några betänkligheter som hang förfarande i afseende på lorchar Arrows äfven på åtskilliga håll utom oppo sitionen väckt anstöt, och regeringen derföre bör hoppas att genom sin eftergifverhet : denna punkt redan på förhand utöfva ett icke ofördelaktigt intryck på de stundande valen Jemte många yttranden af föga eller intet intresse för utlandet, hvilka upptogo en god del af debatten om Cobdens resolution, förekommo äfven några, för hvilka vi anse oss böra i korthet redogöra. Sålunda anråg sig inrikesminist:rn, sir George Grey, i sitt försvar för regeringen böra varna underbuset att icke afgifva ett votum, som skulle i hela verlden utöfva en så förderflig verkan, att i jemförelse dermed en ministers nederlag och maktens öfverflyttning på en kombination af partier måste synas af ringa betydenhet. — Hr Robertson förklarade sig känna Kina af mångårig egen erfarenhet och hyste på grund deraf den öfvertygelsen, att den förolämpning, som blifvit af de kinesiska myndigheterna tillfogad britiska flaggan, icke var tillfällig, utan en väl öfverlagd och afsigtlig handling. I hans tanka hade Cobden skildrat kinesiska folkkarakteren alldeles oriktigt och alltför gynsamt. — Hr Collier var af den åsigt, att kinesarae under 15 års tid kränkt fördragen. Då har nu röstade emot Cobdens förslag, ville han dermed uttrycka den öfvertygelse, att England vore berättigadt och förpliktadt att fordra upprättelse och skadestånd för ett fördragsbrott och en kränkning af dess flagga. — Hr Sidney Herbert, som på juridieka grunder förklarade sig mot regeringen, kritiserade tillika på ett sarkastiskt sätt junkt för punkt de af regeringspartiets medlemmar hållna talen. Utan tvifvel, sade har, stipulerade fördraget af 1842 fritt tillträde till Kaston, men en annan artikel, som förpliktar England att undertrycka opiismugglingen, hade ingen enda bland husets ministeriella ledamöter behagat omförmäla. — Deremot trädde sir W. Williams (Karg försvarare) inom skrankorna för regeringen. Han hade i tjugosex års tid tjenat mellan Bosporea och Kina. Han käsrde Österlandets trolösbet tillräckligt för att vara öfvertygad, att man icke kunnat handla annorlunda mot kinesarne, än som skett. — Hr Phillimore ansåg det vara ådagalagdt, att Arrow-affären i och för sig var af alldeles ingen betydelse, hvarföre han anklagade sir J. Bowring att hafva med afsigt sökt tvist med kineserna. — Hr Cochrane tadlade skarpt den grymhet, som blifvit föröfvad mot de oskyldiga invånarne i Kanton. — Hr Roebuek understödde Cobdens motion, den han ansåg innefatta ett klandervotum både mot regeringen och mot Storbritanniens representanter i Kina. Talaren sammanstälde de kinesiska och de britiska myndigheternas politik och beteende under hela den tid de varit i beröring med hvarandra, och kom han dervid till den slutsats, att de senare förtjenade klandras för ett öfver modigt, oädelt och utmanande handlingssätt. — Hr Gladstone ansåg det orättvist, att göra britiska kommissarien i Hongkong till syndabock i striden. Den utmanande politik, som han något klumpigt befordrat till verkställighet, var föranledd af regeringen sjelf, som måste göras ansvarig för handlingar, hvilka i talarens tanka fläskat Englands ära. Betraktadt ur den naturliga rättvisans synpunkt var Englands politik ytterst oförsvarlig. Engelsmännen hade brutit sina traktatsenliga förpliktelser, organiserat en flotta af smuglare och satt kronan på sina missgerningar genom att bombardera och bränna en stad, i ändamål att bereda tillträde till densamma för sitt sändebud. Sjelfve starka, hade de förtrampat den svage; och det gjorde icke deras sak bättre, att de framkallat för: ärliga repressalier från den svages sida mot den starke. Talaren gendref deras åsigt, som ville, att då man en gång beträdt en orättfärdig väg, skulle man framhärda på densamma, för att icke löpa fara att synas vara rädd. Ingen, anmärkte han, hade vågat obetingadt gilla den i Kanton begångna. orättvisan, och i detta hus, dit man vädjat i sista instansen för att finna rättvisa, hoppades han också att rättvisa skulle skipas utan räddhåga. och utan partiskhet. — Lord Palmerston ansåg den gjorda jemförelsen mellan det sätt att gå till väga, som iakttagits mot Kina, och det, som användes i afseende på andra länder i händelse af politiska söndringar, vara helt och hållet olämplig, enär kineserna icke tilläto några beskickningars hållande samt envist tilltäppte alla kanaler till diplomatisk beröring med det kejserliga riket. Handlingar kunde bedömas endast genom den afsigt, som framkallat dern, och hvad denna afsigt beträffade, så ådagalade en biomständighet uti den närvarande frågan, att något tvifvel om densamma icke kunde ega rum. Då förolämpningen begicks, visade sig de britiska embetsmännen hofsamma i sina anspråk på upprättelse, och de stränga åtgärder, som sedermera vidtogos, voro blott och bart en följd af kinesernas fortfarande trotsighet och förnyade förolämpningar. Frågan var ifrån början icke af ringa vigt. Ehuru den tillfogade oförrätten syn: tes vara obetydlig, så våldförde den dock bestående fördrag och hotade de britiska undersåtarnes i Kanton säkerhet, enär de voro utsatta för förnärmelser af en nation, som i allmänhet är förrädisk, barbarisk och grym. Utgången af omröstningen iunderhuset den f6 dennes, törande regleringen af tå-tullen, dervid regeringens förslag bifölls med 62 rösters pluralitet, anses såsom en betydande seger för regeringen. Såväl Gladstone som Disraeli uppträdde ifrigt mot förslaget, men