Aftonbladet – 10 mars 1857, sida 2

nen7före äktenskapet sjelf och ensam förvärfvat:-Orättvisan i lagen springer här så skarpt i ögonen, att den synes våldföra eganderätten. Ega makarre barn tillsammans, blir orättvisan mindre i ögonen fallande; men den qvarstår dock, enär mannen då måste, medan han ännu lefver, till sina barn afträda hälften af en egendom, som han utan deras moders biträde sjelf förvärfvat. Upplöses åter äktenskapet genom: mannens död, tillfaller, ;ej hans sjelfförvärfvade fasta egendom hans barn; utan hustrun ;tager dåhälften. deraf, och denna -hälftberöfvas oftast baraen genom ett mytt giftermål, hvarigenom egendomen öfvergår till en annan slägt. Häraf synes, till hvilka orättvisa foljder man kommer, då man öfvergifver en sann och riktig grundsats., Af dessa skäl synes lagutskottets förevarande betänkande icke förtjena annat öde än att afslås. å Särskilt böra vi nämna,. att äfven. friherre Wrede samt domprostarne. Björling och Bring reserverat sig emot betänkandet, samt att två af adelns öfriga ledamöter, en af prestestån det och två af bondeståndet låtit anteckna, att de icke deltagit i ärendets afgörande. — Ett annat från lagutskottet afgifvet betänkande, n:r 18, som likaledes i morgon torde förekomma -till afgörande, anse vi deremot för vår del böra vinna bifall, oaktadt adelns och presteståndets samtlige ledamöter deremot. anmält.. reservation. Det är förslaget om en sådan ändring af 8 kap. 7 ärfdabalken: att väkta barn, utom det som är afladt i hordom eller förbudna leder, må taga arf efter sin moder, derest barnet blifvit af henne offeniligen inför rätten eller i vittnens närvaro inför vederbörande prest erkändt och hon ej efterlemnar äkta barn eller bröstarfvingar. Vid förra riksdagen antogo, såsom bekant är, trezne riksstånd ett lagförslag af hufvudsakligeii enahanda syftning som det ofvan anförda, likväl med den inskränkning, att oäkta barn ej vore berättigade till arf af annan egendom än den modren eljest kunnat genom testamente bortgifva, således ej till bennes ärfda jord; hvarförutan, om hon egde bördköpt jord, denna skulle kunna af hennes äkta arfvingar återl sas. Lagutskottet har således vid denna riksdag, äfven i detta hänseende tagit ett steg framåt och derigenom jemväl kunnat uppsatälla en redaktion, som är sådan att förslaget icke för dess skull, såsom vid förra riksdagen, måste förkastas. Utskottet har jemväl genom förslaget. vid denna riksdag närmat sig lagberedningens åsigt, den nemligen, att barn som ej är af äkta börd och icke -afladt i -horJom eller förbudna leder, må taga arf både efter moder och hennes skyldemän, utan afseende derpå att .modren efterlemnrar äfven äkta barn och bröstarfvingar. Grunderna för ett af moder lagligen erkändt oäkta barns arfsrätt behöfva troligen icke för flertalet af våra läsare vidlyftigare utvecklas. Orättvisan deraf, att det oskyldiga barnet skall lida för föräldrarnes förseelse lärer icke kunna emotsägas, och icke ens de undantag; som i detta hänseende äro i andra länders lagstiftningar gjorda, tåla ur rättssynpunkt något försvar. Emellertid får man väl till en början nöja sig med erkännandet af grundsatsen i så vidsträckt mån, som lagutskottet föreslagit. Det är sannt, att Kongl. Maj:t vid förra riksdagen vägrade sin sanktion till den utaf dåvarande ständer beslutade lagen om oäkta barns rättigheter. Enär likväl hufvudsakliga anledningen dertill var den farhåga att, såsom lagförslaget då var uppstäldt, det skulle verka till svårlösta tvister angående verkligheten af barnets härkomst, men denna invändning nu är undanröjd, derigenom att modrens i lifstiden inför vederbörande myndighet bevisligen gjorda erkännande af barnet göres till vilkor för åtnjutande af den föreslagna arfsrätten, så synes hvarje skäl emot antagandet af det nu uppgjorda förslaget förfalla; ty de bjertnjupna frasernawi hr grefve Erik Sparres reservation om den remna i hägnaden: om gederna, som derigenom förmenas uppkomma, samt att principen om oäkta barns arfsrätt skulle vara en hednisk före kristendomen gällande åsigt, så bekänna vi uppriktigt vårt tvifvel, buruvida bibehållandet af en orättvis och snart sagdt omensklig lag kan befordra sedligheten eller öfverensstämma med kristendomen. Det säkra torde vara, att lättsinnet, och de menskliga passionernap för närvarande i dessa hänseenden ingalunda synas hejdas af den nu-bestående lagen, som ej heller har sitt motstycke i andra civiliserade länders lagstiftning, lika litet som i våra egna äldre la: gar, hvilka likväl grefve Sparre torde erkänna vara tillkomna en god tid efter kristendomens införande. Förmodligen måste äfven erkännas, att sedligheten fordomtima hos oss var i detta fall lika väl, om icke bättre vårdad än efter tillkomsten. i nyare tider-af en mer eller mindre drakonisk lagstiftning till skydd för en sådan sedlighet. Uti Norge t. ex., der sedeslösheten icke torde vara att jemföra med den som exempelvis råder i vår hufvudstad, har storthinget senast år 1854-i enlighet med rättsgrundsatserna i landets: äldsta lagstiftning beslutat och. Kongl. Maj:t under den 31 Juli s. å. sanktionerat en arfslag, hvari uttryckligen förklaras, satt oäkta barn tager arf icke blott efter moder och möderne-fränder, likasom äkta barn, utan äfven efter fader och fäderne-fränder till hälften emot äkta barn, om sådant finnes, och like med äkta barn, om sådant ej är till; så fraråt fadren muntligen eller skriftligen hos rätten erkänt barnet såsom sitt.v HäÄfven i Frankrike, som anses ega den mest upplysta lagstiftning, erkännes oäkta barns rätt i viss mån äfven uti faders qvarlåtenskap, så vida det blifvit af honom i lifstiden offentligen erkändt. Vi hoppas fördenskull att det ifrågavarande lagförslaget; som i alla händelser ändock väSEMA IRENSUYE SPEER NONDEN RANN NEAL: 28 hans högra hand, sjuknade i Pietermoritzburg och fördröjde färden till den 5 Juli. Hans NS. IE 1 SNI EE OSPEEE IEEE ONE PEST TSG FPS ) MEET JE