Aftonbladet – 10 mars 1857, sida 2

bygt åt sig. Denne vsr sjelf borta på en utfärd åt norr. Landet bär hvimlade af bufflar och elefanter, de senare i trupper af öfver 200 stycken, men då Panda ej ville tillåta jagten efter desamma, ville jag sjelfej öfverträda hans förbud, men kunde ej tillbakahålla Willem att fälla fyra stycken, då jag alltid följde med för att bli bekant med dessa underbara kolossers lefnadssätte. Den passionerade jägaren, den sedermera kanske djerfvaste elefantjägaren, som beträdt Afrikas jord, hade hör nog makt öfver sin böjelse att afhålla sig från den jagt han repeterade gånger i sina bref säger sig mest önska; han blott följde med sin jägare och såg på. Men han var under tiden det oaktadt icke sysslolös; två hvita rbinoster, en tiger, en mängd bufflar, en krokodil, hyenor eto. voro offren, dem han fälde i Umfollosis floddal. Han återvände nu till Port Natal, dit han, efter att hafva: tre veckor väntat för öfvergången af den svälda Tugelafloden, efter det åskan slagit ned i hans läger, och efter att nära hafva hunvgrat ihjel, anlände i slutet af Nov. 1842; Den 16 December bogaf han sig åter på en liten utflygt till: Umvotifloden, :den gången i sällskap med Delegorgue; Nyårsdagen 1848), skrifver han, vero törhända jag och Delegorgue de ende i hela verlden som kalasade på ung elefantssnabel och fötter, hvilket smakade förträffligt,. Der sköt han 3 elefanter, preparerade: tvenne buffelskeletter och ett af flodhäst, samt återkom till Port Natal i slutet af April, der han genast förberedde sig till sin sista och längsta inlandsfärd. I början af Juni 1843 bröt ban upp, med 2 vagnar, hvardera dragen af 12 oxar, tog sin gamla väg åt Pietermoritzburg, Moiie Revier, Drakessberg, öfver slätterna på andra sidan till Makkalisbergen. Han hade under: hela denna färd stora motgångar. Willem,