Aftonbladet – 9 mars 1857, sida 2

man af den diskussion i ämnet, som fördes inom presteståndet och för hvilken vi i de vå näöstföregående numrorna utf rligt redosjort. att äfven inom det högvördiga ståndet itskilliga röster böjles: till f.rmån för biskops prebendenas indragning. Det torde härvid för. mången ba varit en öfverraskning stt bland dessa röster äfven finna sjelfva svenska kyrkans primas kraftigt instämmande. Rösten, som åberopades af motionären (se kyrkoherden Schönbecks anförande i lördagsbladet), var dock beklagligen icke den nuvarande talmannens och erkebiskopens och f. d. statsådets, som för närvarande är medarbetare i Svensk Kyrkotidning, utan den Henrik Reuerdahls, som för 25 är sedan var jemte Tho mander utgifvare af Theologisk Qvartalsskrift, och förfartade den förtjenstfulla skriften Om let teologiska studium, med särskilt hänseende ill Sverge, en afhandling, som han numera i många fall knappast lärer vilja vidkännas Vi befara visserligen i likhet med an och nnan reservänt inom utskottet att, när inkomterna af de 25 prebendepastorater, som för närsvarande äro anslagna åt biskoparne, fråndrasas, återstoden af biskoparnes löneinkomster — med undantag af de vid biskopsstolen i Lund — icke just komma att lemna några fverskott, kom kunde användas till förbättring af det lägre presterskapsts inkomster, åsom utskottet ställer i utsigt. En vinst blir let i alla fall otvifvelaktigt, att undersökninsen utsträckes äfven till denna synpunkt. Men innu vigtigare är, för åstsdkommande af den pehöfliga förbättringen i det lägre presterskaets ställning, att undersökningen icke in kränkes till biskopslönerna, utan utsträckes ill samtlige 1 astorater i riket, såsom äfven orosten Amqvist, om vi rätt uppfattade hans itrande, vid diskussionen inom presteståndet ;rkade, då han begärde återremiss af betänsandet, icke emedan han ville motsätta sig utskottets förslag i afseende på bisköpslönerna, itan just för att utskottet skulle behandla frå;an derom i sammanbeng med den stora fråsan om en allmän regleriag af presterskapeta löning, hvilken ännu i anledning af flera lerom väckta motioner är beroende på utskottets handläggning. Bland vedersakarne, som i allo motsatte sig utskottets förslag, utmärkte sig i synnerhet professor Lindgren för sin öppenhjertighet. Såsom karakteristiskt må i detta afseende anföras — hvad vår referent icke medhunnit att uti sin redogörelse för diskussionen upptaga och som vi derföre här tillägga — att professorn uti ett senare anförande sade sig bafva funnit, att alla som tslade för den ifrågasatta undersökningen antingen redan sjelfve vore biskopar eller och sådana, som gerna ville bli det (ett stickord, som sålunda framkallade en och annan replik och äfven föranledde en annan värd ledamot från samma stift att komplime tera talaren sjelf såsom just varande den, som genom sina egenskaper stode biskopsstolen aldra närmast); att professorn skarpt ogillade denna undfallenhet, som han endast ansåge såsom en koncession åt sorlet och skriket,, förklarande att han vid anstäldt experiment bland ståndets ledamöter funnit dem, enskildt tillfrågade, hvar för sig erkänna, att de ansågo den föreslagna undersökningen både onödig och onyttig, hvarföre professorn apostroferade ståndets ledamöter, som icke vågade öppet och offentligen uttala sig emot ett förslag, åt hvilket de ändå inom sig icke önskade någon framång. 5 Osktadt denna skrapa lyckades professorn likväl icke att erhålla mer än tvenne medhållare, som öppet anslöto sig till hans hierarkiska ståndpunkt (prostarne Tellbom och Ljunggren). Vid den slutliga omröstningen växte väl antalet till 11, emot 26, som förordade skrifvelsens aflitande; men den ifrågasatta åtgärden har dock sålunda i hufvudsaken äfven inom presteståndet blifvit tillstyrkt af en så stor majoritet, att det numera icke är tänkbart att verkställighet skulle kunna uteblifva.