Aftonbladet – 9 mars 1857, sida 2

mera någon lukt. Och icke var der heller något ombyte i vädret; det var blott den sakta smygande dödskylan, som angripit hela nertsystemet, Dock var hennes röst ännu klar och obruten, ehuru hennes tankar stundom förvirrades. En egen böjelse griper stundom sjuka, då döden närmar sig stilla och plågfri, att sjunga, och medan hon låg der med ögonen slutna, tydligen i en slags dvala, sjöng hon om och om igen samma sång hon sjungit; då den osedde dödsengeln först närmat sig henne. Sielf sommarhimlen mulnar här Och ro-enkaoppen dör — Hos oss ej glädjen svepdrägt bär, Ej dödens fläkt den rör. Slutligen slog hon upp ögonen, och märkande de kringståendes stumma förtviflan, tycktes sanningen dagas för henne: Så är jag då redan kallad, sade hon sakta. Mitt hjerta svider för er alla, men sörj inte så. Min fader älskar mig så högt. Hsn kan sj längre undvsra mig. Han vill ba mig hos sig, — det är alit. Gråt inte, sörj inte så! Jag går kem — hem. . Blott en. liten tid så kommen I ju alla efter. Edvard — du är ju nöjd med vår faders vilja? Och åter försjönk hon: i denna drömlika dväla och sjöng med samma sällsamt ljufva röst, så låg, så svag: Hos oss ej glädjen svepdrägt bär, Ej dödens fläkt den rör. Och hvad gjorde Clayton? Hvad kunde han göra? Hvad hafva vi gjort då vi suttit, bållande i våra armer en älskad gestalt, från hvilken själen glider bort? Den själ, för hvilken vi gladligen skulle velat offra wår egen — di vi, seende huru den med ofattlig snabbhet lar bort, och vi, okunniga och blinda, fåfängt sträfva att afvärja det oundvikliga slaget öch i hvarje ögomblick grubbla öfver något nytt!