Aftonbladet – 9 mars 1857, sida 2

första modlösa blick sade det tydligare än några ord. Hon vände, likasom under sömnen, oroligt på hufvudet, slog ännu en gång upp ögonen och sade: Farväl! Jag vill stå upp och gå till min fader! Den matta andedrägten kom allt svagare och svagare. Allt hopp var ute. Natten vandrade derute med tysta, högtidliga steg, och milda skurar föllo sorlande bland blad och blommor. Derinne var allt stilla som döden. Och natten lång de lyssnade Till hennes bjertas slag, Der lifvets tysta ebb och flod Förravn så matt och svag. Så sakta gingo de och tyst. Och talie hviskande, Som ville de för hennes lif Sin halfva styrka ge. Af fruktan hoppet dårades, Tills hoppet sjelft bedrog. Hou sof — de trodde henne dö, Och slumra — då hon dog. När dagen grydde skum och kall Och fälde tår på tår, Hon ögat slöt — men väcktes af En bättre dag än vår. , FJORTONDE KAPITLET. Bandet slites. Clayton dröjde vid Camema ännu flera dagar efter begrafningen; han hade lagt djupt på hjertat det sista uppdraget Nina gifvit honorm; att ham skulls taga vård om hennes folk; och de utbrott af uppriktig sorg, som ban ver vittse till bland dem, ökade blott hans begär att kunna göra något för dem. Han tillbragte denna tid med att genomse och ordna Ninas pappar.. Han hoplade och förseglade brefven från åtskilligs af hennes vänser, för att skickag tillbaka till dem, uppdragande åt Harry att bifoga hvarje paket en kort beskrifning öfver Ninas död. Hans hjerta