Tegnåers föreläsningar voro mycket lärorika. Jag har hört honom läsa både öfver Homerus, Pindaru och Tbhucydides. Först verterade ban ordagrant mec den finaste lingnvistiska analys och textkritik, derpi belyste han stället från bistorisk synpunkt och anti qvarisk samt återgaf det slutligen fritt. Då var ho nom ingen flygt för hög, ingen detalj för obetydlig ingen anspelning för fin, ingen kombination för djeri Allt hvad originalet wille hafva sagdt, det blef då verkligen sagdt. Ofta rundade sig öfversättninger till meter, der var takt och numerus i hela rörelsen Med lärdomens och snillets förenade makt beherrskade han sitt ämne. Det fanns ingen tankens elle: språkets finess, hvilken han ej framletade ur de grekiska skalders och talares text, som han tolkade. Tegnår var äfven en mycket punktlig föreläsare. På slaget klockan 7, till 2 e. m. lät han väcka sig ur sin middagssömn, den han aldrig lät frånpruta sig. stod genast upp, samlade sina anteckningar och lade dem vid sidan af den rapsodi, hymn eller sektion han för dagen skulle utlägga, drack ett glas, stundom vin, stundom ock vatten, och gick så i sakta mak och med något lutande gång, med den omistliga mopsen vid sin sida, utan att iakttaga hvad som föregick omkring honom, tiil bestämd ort, blickade ett slag uppåt när han inträdde på Lundagård, gick sedan likt en drömmande upp i lärosalen, intog katedern, slog doktorsbatten (trollhättan., som han kallade den) i pulpeten, der den stundom blef liggande under hela föreläsningen, och började läsa, i begynnelser litet sömnig, men snart tog det sig och tonen blef, icke egentligen behaglig, ty den hade väl mycket af nasalljud, men uttrycksfull och leivande. Läste han då öfver Pindarus, blef han snart inspirerad och kunde någon gång glömma hvad klockan var. Ingen påminnelse från auditerium störde honorn då, ty alla voro tacksamma för en sådan öfverläsning. Jag tror klockan är många, kunde han säga, när han kom ned på trappan från akademihuset, och sade äfven något annat godt ord till de yngliogar, som följde bozom ut på Lundagård, mellan hvars skuggor den grekiske siaren försvann. (Forts.) — Af Schlossers verldshistoria i svensk öfversättning af O. S. Rydberg, har första bäftet i dessa dagar utkommit på A. Hellsterns förlag. — Sverges runstenar och nödvändigheten af deras vårdande af Carl Säve, är titeln på en i dessa dagar utkommen broschyr, som vi syn nerligen rekommendera till riksdagsmännens uppmärksamhet, då nu genom väckta motioner frågor förekomma på riksdagen, dels om utfärdande af en allmän författning till skyddande af landets fornlemningar, dels ätven om anslag till uppsökande och afiecknande af i vårt land befintliga runstenar, äfvensom, till dessa teckningars utgifvande. Författaren fäster särskilt uppmärksamheten derpå, att någon skyddande åtgärd måste vidtsgas med anledning af de i stor skala började jernvägs: arbetena, som eljest kunna medföra undergång för ea mängd dyrbara fornminnen. — Af P. A. Munchs det norske Folks Historie har det fjerde bandet nyligen blifvit afslutadt. Detta band afhandlar de inbördes krigen samt konungamaktens seger öfver aristokratien, och lemnar til slut en öfversigt af de kyrkliga förhållandena samt den tidens bildning och litterära förhållanden.