Litterär korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent i Paris.) Jag lemnar i dag politiken helt och hället åsido för att sysselsätta mig med några af våra litterära företeelser. Jag yttrade i ett af mina senaste bref: Vår litteratur sönderfaller i en massa af obetydligheter eller råheters. Det låg, jag tillstår det, i detta sätt att döma en smula dåligt lynne, men så hade jag också nyss genomögnat alla dessa små publikationer för stunden, hvilka man skulle kunna kalla litteraturens dagsländor, och deras så ofta fruktlösa sträfvan att gifva sig ett sken af snille, af qvickhet, det med hvarje dag allt mer och mer omätliga afstånd, som skiljer dem från den goda smakens helgade område, hade, i den franska litteraturens ietresse, uppfylt mig med ett slags nervös fasa. Jag trodde mig redan se alla våra galliska blommor oåterkalleligen förqväfda under en massa simpla plantor, onyttiga växter, som hvarken kunde bereda pjutning eller näring och icke tjenade till annat, än att förhindra de goda, de nyttiga, de helsosamma att uppstå och bära frukt. I dag deremot, då jag återvunnit mera lugn och på våra litterära företeslser kastat en mera omfattande blick, erkänner jag, att mitt omdöme var alltför ovilkorligt, att skriftställare äneu finnas, som tala franska, att bland dem till och med finnas rådana, ehuru de visserligen ej äro många och ej heller äro bland de yngste, men att der emellertid finnas sådana, som ännu mottaga ett högre snilles ingifvelser. Jag går ännu längte: Jag erkänner att det ännu i våra dagar finnes metafysici, som tyckas begripa hvad de säga. I imetafysiken är också detta, sanningen att säga, allt hvad man kan begära.; 2