Aftonbladet – 7 mars 1857, sida 2

mitt lam! Gud är god! Detta är för mycket! O! jag började frukta du gått ifrån migl Nej, icke ännu, käre); dyre väm, sade Nina. Gud har varit med oss, Vi hafva förlorat ganska många; men Herren. har sparat mig åt dig. Men är du riktigt frisk? sade Clayton, hållande henne på någöt afstånd ifrån sig och betraktande henne. Min lilla ros-bar bleknat ! Det är ej att undra på, inföll Nina. Jag har haft mycket som kunnat komma mina kinder att blekna; men jag mår bra. Jag hår mått bra hela tiden — har aldrig varit friskare och — det låter underligt — men aldrig heller lyckligare. Jag bar rönt en så stilla frid, en så öfvertygande visshet om Guds kärlek. Ack, vet du, sadeClayton, det är just den der friden som oroar-mig — den der sällsamma, öfverjordiska sällheten ! Dettycks så likt hvad man stundom finner hos döende. Nej), sade Nina; jag tror, att då vi ej ha någon annan att lita, oss till än vår Fader, så kommer han oss närmare än någonsin; och det är hela hemligheten af dennasällhet. Men kom — du ser rysligt trött ut; har du färdats hela natten ? Ja, allt sedan i går morse klockan, nio. Jag har nära störtridit fyra hästar för att komma till dig; ty du skall veta,jag fick ej;ditt bref förr än en vecka efter sedan du skrifvit det! Det var kanske bäst så, sade Nina; ty jag har hört sägas, att den som kommer hastigt och oberedd till ett ställe, der;farsoten rasar som, värst, knappast kan undgå. den. Men nu måste du låta mig ta band om dig. Du vet väl att jag är befälhafvare bär på fästningen — kommendant och förste läkare? Således kommenderar jag dig genast upp på ditt rum, der Milly skall gifva dig en kopp kaffe, och sedan lägger du dig vackert att sofva, Du kan nu med egna ögon se, att vi