svårsmålens mängd såsom tecken tillattcentralisatio nen i Sverge vore förherrskande, berodde på ett miss förstånd. Man hade härvid ej besinnat skilmader mellan underställningsärenden och besvärsmål. Dt förra ro hos oss få; de senare deremot många, oct hvarföre? Emedan Sverge är en rättsstat: jag får söka min rätt så högt jag villv — men häruti ligger ej någon centralisation; — utan endast utöfvandet af en rättsprincip. Om åtgärder skola vidtagas för att minska besvärsmålens antal, kunde det ske utan att denna rättsprincip träddes för nära. Detta kunde åstadkommas genom goda kommunalförfattningar. Genom förslaget om regeringsrätten sökte man deremot bot för det onda genom ett ännu större ondt. Detta vore klart ensamt deraf, att samma författning skulle i sista instansen komma att tillämpas på 2ne skiljds håll. Samma dag konungen i ett förvaltningsärende tillämpade en författning i en riktning kunde regeringsrätten i ett annat mål åt samma författning gifva en helt annan tydning. Talaren öfvergick härefter till en framställning af kollegiernas ursprung och huru dessas betydelse först efter 1828 blifvit väsentligen förändrad. Efter dennå tidpunkt hade-denedsjunkit till underordnade förvaltningsinstitutioner. Härigenom hade besvärsmålens antal ytterligare ökats. Dessutom låge en väsentlig grund till detta förhållande i samhällsutvecklingen. Det funnes gamla författningar och ständigt nya frågor, på hvilka de skola tillämpas. Konungen, som enligt 4j6 regeringsformen eger allena styra riket, skulle nu reduceras till att endast regera, men ej styra. Fästade man blicken på förslaget om regerings rätten, funne man att man tagit mönstret dertill från år 1789, då domaremakten utbröts ur konungens råd. Men att domaremakten skall stå sjelfständig, vore ett konstitutionelt axiom, som i förevarande fall ej egde någon motsvarighet. Allt som i förslaget förekomme visade att mar härvid mera sökt sin förebild i högsta domstolens inrättning än till grund för detsamma lagt någon genomtänkt tanke. Man tycktes hafva trott, att allt vore vunnet med några formella bildningar; men i sjelfva verket hademan visat huru litet man kan vinna och huru mycket förlora. Talaren framhöll härefter omöjligheten af att såsom i förslaget försöka uppdraga en gränslinie mellan supplikmål eller förvaltningsärenden och besvärsmål, och de vådor, som af försöket att uppställa en sådan gränslinie skulle uppkomma. Dessutom skulle konungen, om förslaget antoges, blifva beröfvad tillfallet att genom sjelfva basvären lära känna förvaltningens gång och den ekonomiska lagistiftningens verkningar. Talaren trodde ej, att det hörde till saken att nu framlägga nya förslag; men han hade velat antyda möjligheten af att finna utvägar för afhjelpandet af de öfverklagade olägenheterna, utan att göra intrång på konungamaktens prerogativer, såsom nu af en enskilt blifvit föreslaget. Talaren slutade med den förklaring, att han, utan att vilja förneka behofvet af en förändring, likväl skulle anse det för en verklig olycka, om denna förändring, på sätt det hvilande förslaget åsyftade, skulle komma till stånd. Kyrkoherden Otterström fann ett tillräckligt skäl att förkasta förslaget deruti, att ett konungens prerogativ genom detsamma blefve minskadt och försvagadt. Om ock konungen sjelf härtill visat sig villig, vore detta likväl ej tillräcklig anledning för representationen att medgifva en sådan inskränkning. Man hade anmärkt, att det endast voresmå och obetydliga mål, som genom den föreslagna förändringen komme att undandragas konungens pröfning; men små mål för smått folk vore lika vigtiga som stora mål för stort folk. Prosten Tegner ansåg sig ej böra ingå i någon vederläggning af de inkast, som mot det hvilande förslaget blifvit framstälda. Talaren såg dock uti sjelfva den öfver det hvilande förslaget nu förda diskussion, då, på samma gång alla voro ense om att hjelp behöfdes, så stor skiljaktighet visat sig om sättet derför, ett rättfärdigande af konstitutionsutskottets bemödande i denna sak. Tillstyrkte bifall. Prof. Knös vills, jemte det han instämde i prof. Carlssons anförande, erinra, att samma olägenheter, hvilka denne talare i afseende på de af honom nämda olika förvaltningsgrenar uppgifvit såsom följder af förslagets antagande, skulle uppstå i afseende på kyrkoförvaltningen, i det. då vissa besvärsmål skulle från de kyrkliga myndigheterna ingå till regeringsrätten, dymedelst frågor skulle kunna undandragas konungens pröfning, hvilka eljest skulle, till följd af konuogens prerogativ att vara summus episcopus ecclesiz, endast tillhöra honom att afgöra. Att förslaget utan votering blef afslaget, hafva vi i lördagens referat redan nämt. Vid föredragningen af 3:dje och 4:de punkterna i konstitutionsutskottets memorial uppträdde kyrkoherden Otierström med ett långt anförande emot den s. k. prinsregeringen. Någonvidare diskussion uppstod dock ej i detta ämne, utan blefvo dessa punkter, sedan nyssnämda föredrag slutats, på derom af talmannen framstäld proposition lagda till handlingarne. Af lagutskottsts betänkande n:r 13, om förändring i testamentsrätten m. m., som i afvaktan på ridderskapets och adelns beslut hvilat på ståndets bord, blef, i likhet med hvad adeln beslutat, 1:sta punkten bifallen, den andra återremitterad med åtskilliga anmärkningar. Doktor Björling, reservant inom utskottet, ogillade betänkandet, emedan utskottet dels hade öfverändakastat arfjordsprincipen, dels inskränkt den skensk man af ålder tillkommande rättighet att fritt förfoga öfver lösegendom och förvärfd fastighet. Dessutom låge i den medgifna friheten att borttestamentera arfvejord en möjlighet för uppkomsten af en majoratsrätt. fYRiksarkivarien Nordström anmärkte, att i utskottets förslag saknades öfverensstämmelse mellan stadgadena för gåfva och testamente. Ej heller vore det af förslaget tydligt, om skyldigheten att surrogera afhänd arfvejord skall qvarstå eller icke. Dessutom gjorde talaren den allmänna anmärkning emot förslaget, att friheten att bortgifva arfvejord skulle blifva ett medel att motverka lagen om den lika arfsrätten. Doktor Sandberg yrkade inskränkning i rättigheten att bortgifva förvärfd egendom. Härefter föredrogs statsutskottets betänkande n:r 30 punktvis, Första punkten, som tillstyrker bifall till kongl. proposition om befrielse för rotehållare i vissa län att erlägga beklädnadsbidrag, och att motsvarande belopp måtte i stället utgå af statsverket, blef; efter en lig diskussion vid anstäld votering afslagen med 30 röster emot 16. Likaledes afslogs 2:dra punkten, som tillstyrker väckt motion om enahanda förmån särskilt för Jemtlands län. Den 3:dje punkten, som afstyrker samma fördel för Skåne, bifölls. Bondeståndet. Frågan om regeringsrätten. Då denna fråga föredrogs i lördagens plenum, uppträdde först Anders Eriksson från Elfsborgs län. Han ansåg det vara en både känd och erkänd sak, att Kongl; Maj:t i statsrådet är öfverhopad med en mängd krenden, som aldrig borde besvära honom, nemligen de så kallade kuranta målen; men huruvida den föreslagna regeringsrätten vore ett lämpligt medel att befria Kongl. Maj:t från dessa-ärendenp, det vore en annan fråga. Anders Eriksson trodda det lämpligare