cent, utgöra straffet för hvarje oriktig uppgift i de! ta afseende; utgör oriktigheten i vigten mera än : centner, konfiskeras varan. RIESDAGEN. LÖRDAGENS FÖRMIDDAGSPLENA. Presteståndet. Diskussion öfver regeringsrätten. Prosten Millen sade sig i fråga om sättet för af hjelpandet af de utaf ingen bestridda olägenheter hvilka framkallat ifrågavarande förslag, hvarker kunna dela deras mening, som med för mycken för kärlek blicka tillbaka på fordna institutioner, e heller deras, som vilja införa alldeles nya. En me delväg mellan dessa ytterligheter vore, enligt tala rens öfvertygelse, rättast. Det nu framställda för slaget kunde tal. ej gilla. Redan sjelfva namne regeringsrätte hade ej varit. egnadt att hos honon väcka någon sympati för detsamma, så mycket min dre som han fann saken göra skäl för namnet. Der ifrågavarande institutionen vore nemligen ej, såson talaren önskat, införlifvad med regeringen, utan stälc vid sidan af densamma, såsom en ny regering, och en sådan afsöndring från konungamakten vore istric med den monarkiska principen. Stadgandet i 21: om konungens tvenne röster i regeringsrätten tje nade ingalunda till att förebygga dess isolering frår konungamakten, utan fastmer att göra den ännu mer i ögonen fallande. Hade ett förslag i sådan syft ning, som det ifrågavarande, utgått från K. M: sjelf, skulle det hafva inneburit en frivillig afsägelse af ett kungligt prerogativ, hvilken representationer kunnat antaga eller icke. Betänkligheterna hade :i denna händelse varit vida mindre, än nu, då förslaget ej utgått från regeringen, hvilken omständighe vore ett ytterligare skäl att förkasta detsamma. Med talaren instämde biskop Annerstedt och prosten Ljung dahl. N Doktor Säve erkände de öfverklagade olägenheterna vara för handen och en bjelp behöflig, dock ville talaren ej godkänna det sätt, hvarpå konstitutionsutskottet sökt lösa frågan. Tal. trodde att en sådan lösning vore möjlig, utan att man derförg behöfde löna ett nytt embetsverk, och till de tvenne redan befintliga högsta instanserna, konungen i statsrådet och konungen i högsta domstolen, lägga en tredje, konungen i regeringsrätten. Denna söndring af regeringsmakten skulle endast leda till en stor mängd kinkiga kompetensfrågor. Göromålens mängd fordrade ej heller en så genomgripande förändring, Derigenom kunde lätt inträffa, att regeringsrätten nedsjönke till samma obetydlighet, som den år 1840 afskaffade rikets allmänna ärenders beredning. Tal. yrkade derföre afslag, och föreslog i stället, i enlighet med 1844 års förslag, en utvidgning af högsta domstolen, så att denna kunde arbeta på 2 divisioner. På en sådan utvidgning måste: man i alla fall vara betänkt. Kunde de ifrågavarande besvärsmålen i sammanhang härmed öfverflyttas på högsta domstolen, vore ett dubbelt ändamål vunnet och mycken kostnad besparad. Talaren önskade att konstitutionsutskottet snart måtte inkomma med förslag i denna syftning. Prosten Melander erinrade, att ståndet vid förra riksdagen vore af den gemensamma tanke, att der ifrågavarande institutionen borde sättas i förening med statsrådet, Talaren ansåg också detta görligt, om de konsultativa statsrådens antal ökades till 5 och departementseheferna befriades från att öfvervara hvarandras föredragningar. Det vore ej öfverpnsstämmande med svensk mans tänkesätt att,istället för att i sista instansen få vända sig till konungen, låta sina. angelägenheter få afgöras af en embetsmyndighet, bestode den än af 7 vise män. Dessutom, om konungen eger den ekonomiska lagstiftningen sig uppdragen, borde honom ock tillhöra at: jafdöma de tvister, som röra tillämpningen af denn: lagstiftning. Professor Carlson: Att på en enskilt riksdagsmans förslag och utan föregången utredning af den fråga, som vore å bane, endast på grund af en diskussion inom riksstånden, tillskapa en alldeles ny gren a: örvaltniogen, vore en åtgärd, hvartill tal. ej kunde lemna sitt samtycke. Förvaltningen vore sammantt af så många i hvarandra löpande trådar, att n rubbning i detta sammanhang, om man ej ginge msorgsfullt tillväga, kunde hafva de menligaste följer. Att derföre, att massan af besvärsmål vore stor. tan vidare pröfning afskilja en del af denna mass: ch kasta den på ett särskilt embetsverk, kundeallrig vara rätta sättet för frågans lösning: Det-hviande förslaget vore ej öfverönsstämmande med nauren af vår förvaltnings organisation, sådan de nder tidernas lopp utvecklat sig; dessutom hade vic ess uppsättande behörigt afseende blifvit fästad: varken vid sjölfva målensbeskaffenhet ej heller vic otsvarande förhållanden i andra länder. Talaren fnrade om huru nära sambandet vore mellan bevärsma! och förvärtningsärenden, och visade ge om exempel, hänit2de af frågor tillhörande de olik: tatsdepartementen, till hvilkex konfusion inom för altningen en sådan förändring, söm den nu förelagna, skulle kunna leda. Olägenheterna af besvärsålens mängd kunde visserligen ej bestridas; mer tänderna kunde, enligt talarens åsigt, till den erända svårighetens undanrödjande ej annorledes tag: nitiativet, än genom att ingå till K. M:t med e nd. skrifvelse och deri begära en utredning af förållandet. Med professor Carlson förenade sig dokor Sandberg, prostarne Holmberg, Wåhlander m. fl. Prof. Lindgren ansåg sig såsom ledamot af kontitutionsutskottet böra göra förslaget den rättvis. et förtjenade. De medel man antydt för att p nnan väg, än den det hvilande förslaget utvisade, afjelpa det öfverklagade förhållandet, vore ej tilredsställande. Att öka statsrådens antal skulle ör. dem medföra föga: lindring. Ej heller kunde Administrativa mål med fulla skäl uppdragas åt hög. ta domstolen, enär dylika frågors afgörande oftar: vilade på billighet än de stränga rättsprinciper vilka juridiskt bildade män äro vane att tillämp: an hade anmärkt, att regeringsrätten saknade sam. anhang med regeringen. Härvid hade man dock Jömt bestämmelserna om ärendenas beredning inor atsdepartementen och konungens tvenne röster : geringsrätten. Då de föregående förslagen i är.et egde brister, som detta saknade, tvekade talarcr j att gifva det hvilande förslaget sitt bifall, hels . M:t, om hän ej funne det antagligt, nog tordt rkasta detsamma. ; Riksarkivarien Nordström hade redan vid förra ksåagen varit i tillfälle anmärka principfelen ut et hvilande förslaget. Det märkligaste vore doc et förbällande, att en enskilt man framkastat et rslag för att betaga konungen ett vigtigt preroga v, och det utadi stt bafva visat att han fullt fattat hva: ans förslag innebar. Säkert vore att han hvarke: änt beskaffenheten af detta kongl. prerogativ ho , ej heller af motsvarande förhållanden i andr nder. Talaren uppvisade den Historiska grunde: 1 det kungliga prerogativ, som innefattade konur ns ekonomiska lagstiftnings-och pröfningsmaki, C 1 den konungen från gamla tider tillkommand kt och rätt att hrvta voffsoknir ok skrakanknir