Aftonbladet – 2 mars 1857, sida 3

frågan var helt enkelt, om konungens domsrätt rörande tvister enskilta emellan, angående tillämpning af de ekonomiska författningarne, skulle bänskjutas till ett särskilt öfverkollegium, sammansatt af f. d. domare, f. d. civile embetsmän och f. d. militärer; ty ait dit öfverlemna pröfningen af egentliga förvaltningsärenden, derom var här icke fråga och bör, efter vår öfvertygelse, aldrig blifva fråga, emedan dessa mål hvarken kunna eller böra skiljas från konseljen, åtminstone såsom vår administration för närvarande är inrättad, emedan sådant skulle alldeles förrycka administrationen. Här var nemligen, rom sagdt är, fråga endast om delegationen af den dömande rmyndigheten, som nu tillhör statsrådet; och i detta hänseende lärer det vara svårt att fatta, att en jurist, som egnat sig åt både studium sf lagarne och deras tillämpning, skulle vara mindre skicklig att tillämpa sådana lagar och författningar, som blifvit utfärdade af. K. M:t, ä2 sådana, som blifvit utfärdadejaf rikets ständer och K. M:t gemensamt; ty så länge dessa författningar finnas, så måste de väl tillämpas, icke efter godtycke, utan efter en förnuftig tolkning af deras ordalydelse och innehåll. Att vid en sådan lagskipning uppställa den norm eller regel, söm en lsdamot af Lorgareståndet härvid åberopade, eller att den högsta rätt vore den högsta orätt, må väl hvar och en, som har en tvist, hvars afgörande beror på tillämpning af ekonomisk lag, be Gud bevara sig ifrån. Följaktligen behöfver man icke i dettå fall särdeles tvista om, huruvida det för en administratör innefattar en olycka eller ett hinder att hafva studerat lagen eller vara jurist; ty frågan är här alldeles icke om någon administration, den man önskar hänskjuta till jurister. Vi medge, att det kan vara svårt att uppdraga gränslinien emellan de besvärsmål, som innefatta endast rättstvister, och dem, som röra förvaltningen, men omöjligt är sådant visst icke, lika htet nu som det var 1828. Och intill dess denna gränslinie uppdrages, synes det i sanning icke vara välbetänkt att inrätta rsärskilta dyra embetsverk, hvilkas göromål eller befattningar icke blifvit bestämda och bhvarom säkert efteråt väldiga tvister skulle uppkomma. Lägges nu härtill, att det hufvudsakiigen uppgifna ändamålet med den föreslagna regeringsrätten, eller at: derigenom lätta Jepartementschefernas arbete, och, såsom hr Schwan anförde, konungens besvär att gi va sin underskrift åt elltför många expeditioner, kan på ett tärde: Jes vigt och enkelt sätt vinnas utan denna kostsamma omgång genom endast en förändring af kansliordningen, i det konungen här, som i Norge, hänskjuter afgörandet af besvärsmålen till en mindre afdelning af statsrådet jemte chefen för det departement dit ärendet hörer, efter föredragning af dertill särskilt förordnade tjemstemän irom kansliet, samt med rätt att, likasom regeringsrätten, utfärda besluten under konungens sekret, så bekägna vi uppiiktigt oss vara af den tanka, att hvarje antagligt skäl bortfaller för inrättandet af ett nytt byråkratiskt embetsverk, hvilket, såsom en ledamot på riddarhuset yttrade, endast torde blifva en pensioneringsanstalt eller ett konservativt gubbhus.