Aftonbladet – 2 mars 1857, sida 3

had nde Johan August Wahlberg. Vi finna af en tidning från Kapstaden den sorgliga underrättelsen, att vår nögt värderade landsman, dsa utmärkte, outtröttlige naturforskaren hr Johan August Wahlberg hastigt slutat sin lefsadsbana på en elefantjagt under sitt vistaade i det inre af Sydafrika. Berättelsen är meddelad af den bekante resandar i Afrika, äfvenledes vår landsman, hr Aznderson, som efter sitt korta vistande i England och Sverge åter begifvit sig till Damaraslandet. Bref ifrån Kap, i dessa dågar anlända till hr konsul Letterstedt, hvilken för närvarande vistas på besök i Stockholm, bekräfta beklagligtvis underrättelsen om den sorgliga tilldragelsen, som timat redar den 6 Mars sistlidne år, ehuru aflägsenbeten och de i det inre Afrika långsamma kommunikationerna vållat, att sorgeposten först nu efter nära ett års förlopp hunnit till den aflidnes fädernesland. Hr Andersons berättelse lyder som följer : Hr Wahlberg hade kort förut slutat en expeditioa till fots uppåt Tioghefloden; förnämligast i afsigt att jaga elefamtor. Han lyckades i detta företag på ett utmärkt sätt; efter fem månaders bortovaro och efter att hafva inträngt ända upp till Libebe, flera hundrade engelska mil nordvest om sjön Ngaroi, och aldrig fillförme besökt af europeer, återvände han lyckligt till sitt läger vid sjön Ngami, lastad med rikt byte. Efter dezna exkursion axträdde ham en ny, i mera ostlig riktning, i sällskap med en engelsk resande, hr Green, som meddelat följande berättelse om den senaste sorgliga tilldragelsen, efter uppgift af de Damaraz, som voro honom följaktiga. Vi gingo, sade de, i en vestlig riktning från vagnarne; redan första dagen träffade vi spår af en ung elefanthane, hvilket spår vi följde ända intill den tredje dagen, då vi träffade honom åtföljd af tre andra, af hvilka en blet skjuten af hr Wahlberg och en af mig (Kooleman). Vi upptogo derefter spåren af de tvenne återstående. Vi träffade och fälde der ene af dessa den följande dagen. Den fjerde dagen på morgonen träffade vi åter in på epåren efter den samme unge elefanthanen, som först omnämdes. Då vi icke den dagen kunde hinna honom, så sofvo vi, liksomofta tillförne, på spåret öfver matten. Följande dagen fäldes en zebra till proviant, hvarsfter vi intogo vår måltid och hvilade oss öfver nat :en. Dagen derpå följde vi åter spåret, ända till ett vattenställe, der vi bivuakerade; påföljande morgon passerade vi en by, belägen på stranden Få en stor flod, kallad TaHalakar eller Tamanacle (se Livingstons karta). Invånarne der äro Bakobas, af hvilka vi till kost erhöllo pumpor, emedan vår egen proviant tagit slut; Samma dag om aftonen träfade vi den unge elefanthanen, som vi sökte. Han hade nu ex gammal elefanthane i sitt sällskap; båda hade stält sig på en slätt, nära stt litet vattemställe. Det var endast med svårighet vi kunde närma oss dem. Hr Wahlberg och Kooleman sköto tre skott på den stora elefanter, som derefter sprang till flolen. Hr Wahlberg sände oas nu fram a:t mota honom, mot ett ställe, der han (hr Wahlberg) sjelf fattat post, för att träffa horom, Detta lyckades oss; vi gåfvo ett skott emot elsefanten; han sprang nu i raseri i dem riktning der hr Wahlberg stält sig, men utom gkotthåll. Nu följde åter hr Wahlberg, jemte en af boschismännen från byn vi passerat, elefantens spår. Vi hörde kort derpå elefanten trumpeta; vi skyndade nu att sluta oss till hr Wahlberg, men hade icke hunnit långt förr in boschismannen kom springandes emot oss aästan andlös, med den förskräckliga underrättelsen, att elefanten dödat vår herre. Vi skyndade till atället, der vi funno hans döda sropp, i ett ögonblick sönderkrossad af det irsikniga djuret, som nyss lemnat stället. Icke ingaste spår till lif fanus qvar. Vi tillredde honom ett hviloruva under ett träd, der han aedlades, och en hög uppkastades öfver grafTen. Enligt uppgift i bref från underbefälhafaren i hr Wablbergs tåg, hr Carl Cathoart Caztry, till kongl. svenska och norska konsulatet i Kap, hade hr Wahlberg kort tid före denna sorgliga tilldragelse kommit till honom och sagt: Om någon olycka skulle hända mig, 1å skall Castry taga vara på mina saker och sarolirgar och öfverstyra dom till konsul Lettorstedt i Kap. Hr Andarson yttrar vidare: Iafödingarne, som skatta högt storsinthet och mod, nästan tillbådo (almost worshipped) hr Wahlberg. På deras uttrycksfulla språk hörde man dem öga om homom, att dem store anden Morems nåste hafva gifvit honom ett stort hjerten, ifvensom patt, fastän han Var en liten man. 1å var hans hjerta större än den största mana. Hans tidiga bortgång har väckt den dju