Aftonbladet – 2 mars 1857, sida 2

begäret till personlig skandalisering varit det mest verkande motivet... Och för öfrigt äro de i denna författning bestämda böter af så ringa belopp, att de visserligen ej mäkta afskräcka lagbrytaren. Föreskriften åter om ett förstördt minnesmärkes återställande i sitt förra skick af åverkaren röjer en sådan okunnighet hos lagstiftaren om våra fornlemmningar, att man vore frestad tro aw denne känt dessa endast till namnet. Eller hörw vill man t. ex. tänka sig äterställelsex af en af dessa uräldsta af ofantliga hällar bildade gritter, som vi känna under namn af phalfkorstgrafvars och dyrhut m. m. och hvilkas bygnad måhända fordrat en hel stams förenade krafter, eller huru återställa en sördårslagen runsten, eller en på landsvägen eller till trädesåkern och komposten utförd ättehög? Huru vill man befsalla en prest eller ett kyrkoråd att i trä snida en, gammal bild, som de låtit förstöra, eller återställa er gammal i konsthistoriskt hänseende märkvärdig ålning, som-de: låtit. utplåna? Det: är una detsamma soro att genom lag ålägga råparen, att åter lifgifva den dräpte. ; Vi nämde okunnighet om. våra fornlemniagars beskaffenhet. Beklagligen träffas denna icke blott hos allmogen, utan äfven hos;ewmbetsoch . tjenstemännen , synnerligsst dem, som-i. dylika saker borde; vara meat förfarna; vi niena prester och landtmätare. Åt de förra synes lagstiftaren i första ruvimet velat av förtro fornminnenas vård, då han föreskrifvit att vid hvarje visitation i församlingen skola dylika uppgifvas och fridlysas; de senare åter äro bäst i tillfälle att under sinar förrättningar taga reda på mianesmärken, Men wvi hafva; känt. prester, som i tjugo, år trampat på. i kyrkgolfvet inlagda; rurstenar, utan att känna det dessa funnos till; vi hasett andra, som förklarat ytterst märkliga minsesmärken at forntidens kyrkliga bildkonst, hvilka i andra länder: skulle ådraga: sig liflig uppmärk samibet, för gammalt otäckt skräp,, och vi ha sett landtmätåre midt ibland grafkullar och stensättningar uppsätta: sitt. stativ, utan ant kunna öfvertygas om att dessa blifvit danade af menniskohand, förrän de fått handen full af.der uppgräfda brända. ben. Orsaken är, att vid våra skolor, gymnasier och nära nog universiteter intet ord läres om vår nordiska arkeologi. Prestan vet i detta hänseende ofta icke det ringaste mera än den mest obildade. Hela den undervisning i detta ämne, son ingär i beredelaen till landtmäteriexaman, bastår i en. föråldrad. terminologi: på minnesmärken, skrifven på ett par sidor af framlidae professor N. Sjöborg. Denna okunnighet är den första, som måste. häfvas, om våra fornlemningar skola blifva fredade.