Aftonbladet – 28 februari 1857, sida 2

— Vi ha redan för någon tid sedan (se Aftonbladet n:is 30,33) egnat en granskning åt de: skäl, på hvilka en majoritet inom högsta domstolen funnit sig föranlåten att afstyrka det förslag :till införande af. större religiöstole-rans, som blifvit inom justitiedepartementet utarbetadt och hvaröfver högsta domstolens. utlåtande blifvit infordradt. Då vi vid denna: granskning ej kunde underlåta att icke blott ur den europeiska civilisationens och numera. tämligen. allmänt erkända rättsgrundsatsers synpunkt bekämpa de ytterst inskränkta -och trångbröstade åsigter, hvarmed denna majoritet dragit i fält emot samvetsfriheten, och den vidunderliga advokatyr, hvarmedelst den velat borteskamötera löftet derom utur vår grundlag, utan äfven ur rent protestantisk synpunkt högligen protestera mot de, efter vårt sätt att se, mycket papistiska principer några af hrr justitieråder uppstält i fråga om nödvändigheten att omgärda den lutherska ortodoxien med det dåliga värnet af orimliga och till en del overkställbara straffoch förföljelselagar; — är det oss deremot en tillfredsställelse att fästa uppmärksamheten derpå, att en minoritet af de högsta domstolens ledamöter, som yttrat sig i frågan, uttalat en mera frisinnad och human uppfattning; liksom det äfven förtjenar anmärkas, att enär blott 7 ledamöter i högsta domstolen tjenstgöra på en gång, justitieråden Engelhart, Schmidt, Alexandersson, Qviding och Quensel icke hade tillfälle att yttra sig, hvilket var så mycket beklagligare, som man vill veta, att dessa ledamöter af högsta domstolen omfatta en mera frisinnad mening än den, som den vid detta tillfälle uppträdande majoriteten uttalat. Den nyssnämda minoriteten, bestående af justitieråden Thyselius och Iggeström, med hvilka justitierådet Gyllenhammar i det väsentliga sig förenat, har klart uttalat, att samvetsfribet icke finnes uti vårt land, så länge strafflagen hotar med landsförvisning för öppet uttalande af religiös trosbekännelse, att dylika strafflagar icke kunna ur allmänna rättsgrunder härledas och försvaras, samt att tidehvarfvets upplysning och aktningen för sandra civiliserade folk innebära en;allvarlig anmaning för oss att undanrödja dessa föråldrade och barbariska tvångsoch strafflagar... Det måste väcka förundran, att ingen af de ledamöter, som vid: detta tillfälle bildade majoriteten, gjorde ens. ett försök att till vederläggning upptaga denna enkla och klara bevisning eller de skäl som anfördes dels för den öfvertygelsen, att den evangeliska läran, synnerligen i Sverge, der den i folkets sinne och hjerta slagit så djupa rötter; icke behöfver ett sådant slags skydd, och att, om en eller annan affälling från densamma öppet uttalar sina tvifvel eller sin afvikelse, i stället för att hemlighålla affallet, detta icke kan medföra några vådor, hvarken för kyrka eller samhälle. ; Hvad angår de särskilta anmärkningar, som af nämde hrr justitieråder. blifvit gjorda emot vissa detaljbestämmelser i det kungliga förslaget och de förslag till förändringar, som i sammanhang härmed blifvit framstälda, så finna vi några af dessa innebära verkliga förbättringar, då andra deremot synas oss föga till. rådliga, I anmärkningen om saknaden af närmare bestämmelser rörande statskyrkans och dess medlemmars förhållande till andra kyrkor och trosförvandter samt:dissenters förhållande till statsmyndigheterna, instämma vi så mycket hellre; som vi, genast då förslaget blef allmängjordt, fästade upmärksamheten på denna högst väsentliga brist i detsamma. Vi tro icke heller, att man i -detta hänseende ——— Le ——— —— — —ALKKLF——