af statsutskottets senaste behandling af apanagefrågan. Som bekant är, har den först vari föremål för öfverläggningar och förslag inom den 8. k. utgiftsafdelningen, men huru beskaffadt detta förslag var har manchitintills icke kunnat få rätt reda på. Attemellertid inom afdelningen ärendet måtte hafva varit tämligen illa behandladt, åminstone från oppositionens sida, visar sig af den utgång frågan i förgår fick i statsutskottets plenum. Deraf synes nercl. uppenbart, att oppositionen hufvudsakligen fästat sig vid hvad som i: politiskt hänseende, om man taxer saken rätt i betraktande, mera är en bisak, eller det penningebelopp, som borde anslås för prins Oscar; ty ehuru vi för vår del -tycka, att Hans Kongl. Hög het, utan att hans värdighet af kunglig prins derigenom på något sätt förnärmades, skulle kunna vara belåten med en mindre summa, än den statsutskottet föreslagit, så fästa vi likväl dervid icke någon större politisk vigt. Deremot anse vi det vara af den allra största betydenhet, att inga särskilta anslagssummor — stora eller små — beviljas för någon annan af de kengl. prinsarnes än tronföljarens hofhållning ; och vi skulle således vida hellre se, att i anledning af de betydligt större utgifter, som särdeles i anseende till den stegrade lefnadskostnaden måste blifva oundvikliga i följd af en af de kongl. prinsarnes bosättning såsom gift, H. M. konungens hofhållningssumma ökas med ett belopp, motsvarande det för prins Oscar äskade, än att man nedprutar detsamma, vore det än med några tiotusental rdr, men dervid uttryckligen anslår: denna mindre summa till en särskilt hofbållning för H. K. H. Principen af ett så vidt möjligt inskränkt antal hof, med särskilta apanager, är nemligen, efter vår tanka, af vida större inflytande på de resp. prinsarnes ställning till både konungen och det allmänna, än sjelfva anslagsbeloppen. Afven om vi icke fästa oss vid de stegrade anspråk på lyx, representation, beskydd c. af en svensk pring — (en benämning, som Sv. Tidningen för i tisdags så skarpt accentuerar) — hvilka uppstå i följd deraf, att svenska staten åt honom anordnar en särskilt, betydligare årlig hofhållningssumma, så ligger det redan något inkonstitutionelt, för att ej säga äfventyrligt, uti denna prinsarnes isolering från konungamaktens representant och deras ställande på en fullkomligt oberoende fot, med ett eget afskildt hof och omgifning. Det är naturligtvis för närvarande oundvikligt i ett monarkiskt land, att man har ett eller två hof; men ingalunda hvarken nödigt eller önskvärdt är det derföre, att man multiplicerar dessa, efter antalet af kongl. prinsar och prinsessor, som gifta sig, så att man i en framtid möjligen kan få sju eller åtta sådane, der och hvar residerande i landet och hvart och ett samlande omkring sig sitt mer eller mindre mäktiga parti, med sina små beräkningar, sin lilla ärelystnad, eller sina små intriger. Förr i tiden, då man icke hade kontanta penningar, gaf man, som bekant är, åt de kongl. prinsarne hertigdömen och lifgeding, hvaraf de skulle njuta kronoräntorna; och huru detta har slagit ut här i landet och annorstädes, derpå har historien lemnat både sorgliga och blodiga vittnesbörd. Den moderna principen att åt dem förläna särskilta apanager, är i grunden densamma och lika oriktig samt kan medföra lika förderfliga följder. Detta kan för närvarande desto mera oförbehållsamt uttalas, som det visst icke faller hvarken oss eller någon annan in att på det aflägsnaste håll söka någon tillämpning särskilt i afseende på den prins, om hvars apanagerande nu är fråga. Men med principer förhåller det sig så, att de måste hållas i helgd för sin egen skull och icke förbises derföre, att en afvikelse derifrån icke för ögonblicket synes kunna medföra någon våda. Emellertid tyckes oppositionen i statsutskottet hafva kastat hela denna princip öfver bord, så att, då man på det häftigaste debatterat och voterat om några tusen riksdaler större eller. mindre dotationsanslag, man icke lärer kostat särdeles många ord på den långt vigtigare frågan, som vi här ofvan antydt, och icke ens ansett -den löna mödan af en omröstning. Oaktadt detta handlingssätt blifvit iakttaget äfven af några våra politiska vänner, tveka vi likväl ej att deröfver uttala vårt ogillande, med den önskan att, när ärendet kommer till riksstånden, man der måtte bättre skilja emelJan hvad som i denna sak är det väsentlicaste.x å