Aftonbladet – 25 februari 1857, sida 3

lemnat detsamma alldeles obestämdt...Den andra anmärkningen är, att hvilken prins som helst fått rätt att öfvertaga riksstyrelsen. Det kan möjligen framdeles komma att finnas någon orolig prins, som under lagliga former bemäktigar sig styrelsen, och sedermera ej lemnar den ifrån sig, ett exempel som man kan finna både i vår och andra staters historia, både i nutid och forntid. Dessa anmärkningar vore för talaren tillräckliga att afslå propositionen. Att de äro grundade, torde ej kunna nekas. Deremot ville talaren ej särdeles fästa sig vid det formella. En anmärkning, som ej erhållit plats i utskottets betänkande, vore att, om interimsregeringens säte blefve utom riket, och i sådant fall troligen i Kri stiania, intet stadgande finnes, huru med regeringen i Sverge skulle förhållas. Man harkallat farhågorna för hjernspöken, men talaren tvekade ej att uttals sin mening, att man borde vakta sig ati mot ett ondt använda ett ännu värre läkemedel. Om en tanke derigenom behöfde uttalas, :å yrkade talaren återremiss. Friherre Saltza hade varit på landet, då frågan afgjordes i utskottet, och hade således dervid intet vidgjort, men kunde ej annat än erfara ett sorgligt intryck deraf, att den kongl. propositionen blifvit framstäld i sitt nuvarande skick, ty ett afslag på en kongl. proposition sårade alltid talarens känsla. Han tackade hr Gänther för dess framställning, hvilken innehöll allt hvad som kunde sägas för förslaget. Talaren förenade sig i deras åsigt, som anse att tronföljaren bör utöfva regentskapet, och, vid hans förhinder, en interimsregering. Vid förslagets nuvarande redaktion yrkade talaren bifall till utskottets afstyrkande. Frib. A. C. Raab trodde det vara olyckligt, att två stånd stannade mot två, emedan talaren hoppades en ny kongl. proposition och önskade att regeringen måtte erhålla en vägledning vid uppgörandet af en sådan. Talaren yrkade: bifall samt instämde i hr Carlesons yttrande om vådorna, samt erinrade om eti grannlands erfarenhet af flere prinsar. Emot hr Gönthers anmärkning ville tal. anföra att, ju flere invändningar en sak möter, desto bristfälligare är den; att här vore fråga om den konstitulionela ko nungamakten, som ej kan tillåta en sådan delegation; att den korta tillvaron af en prinsstyrelse lika väl kan anföras till interimsregeringens fördel; ati visserligen ambulansen till en del förebygges genom att konungen förordnar hvilken prins han behagar, men förekommes icke i händelse af konungens sjukdom eller omyndighet; och att visserligen till förmyndare kan tagas en prins; men men finge då välja och taga den, som vore känd och som erhållit förtroende. Tal. instämde med grefve Platen deri att endast kronprins bör utöfva regentskap. Ordet förbindrad borde tagas bort. Tal. yrkade bifall. Hr 8. v. Troil ville endast tala om 2 . då den 1 och 3 äro beroende af framtida beslut. Tal. anförde svenskens benägenhet att genom fikandet efter ett bättre ofta förbise det nyttiga. Det tunga svulstiga språket i utskottets betänkande tyckes antyda en viss vånda hos författaren eller författärne, och kunde tal. ej annat än beklaga det-resultat, Hhvartill utskottet kommit. Tal. ville anmörka, ati utskottet ej kunnat förneka det vigtiga af 2 och beklagade, att det hakat sig fast vid hvad som är ordagrant afskrifvet ur riksakten. Tal. ville motsätta sig återremiss, hvilken vore et godkännande af utskottets anmärkningar, och yrkade derföre bifall på kongl. propositionen, åtminstone på 2 6 Hr R. T. Cederschiöld. Stadgandet om interimsregeringen vore en öfverträdelse af grundlagen, alldenstund denna skall gälla framför civillag. Tal. anförde ock den våda, som den ena oansvariga hälften kunde draga öfver den andra ansvariga genom möjligheten att kunna besluta i strid mot rikets nytta, och förklarade tal., om han i sådant fall vore statsråd, sig hellre vilja afgå från embetet än ingå i eninterimsregering. Nödvändigt vore således att åstadkomma en förändring, hvilken nödvändighet hr Carleson ej insett. Representationen borde ock derföre vara regeringen tacksam för dess förslag, och af samma skäl borde en återremiss ske, då detta vore en fråga, som ej kunde falla. Det vore ett misstag att intet kunde ändras, då man är ense att frågan ir af civillags natur. Emot påståendet, att det ingenting betydde, att en yngre prins innehade regentskapet, anförde tal. att, om tronföljaren aflede, så hade man förut erhållit liksom domslut på den närmast berättigades olämplighet. Det kan ej gå an, att regent är omyndig, derföre behöfde stadgas att prins är myndig vid 18 år. Tal. ansåg utsträckningen af regentskapet ej böra gå utöfver tronföljaren, och, ifall så skulle ske, åtminstone successionsordningen efterföljas. I afseende på interimsregeringen vore det inkonstiwutionelt, att oansvarige deltaga i riksstyrelsen, derföre skulle interimsregeringen-endast afgöra för begge rikena gemensamma angelägenheter. Tal. protesterade mot hr Dalmans förslag, att kronprinsen skulle bredvid grundlagen göras till regent, och tackade justitiestatsministern för hans förklaring att ej vilja gå in derpå. Tal. yrkade återremiss. Grefve Lagerbjelke visade, att man ville gå dem till mötes, som hysa betänkligheter vid att antaga ouvarande förslag, men önska en förändring, då svårigheterna med nu gällande stadgande äro så störa. Derjemte anförde tal. flere skäl, än dem utskottet apptagit, för afslag å den kungliga propositionen. Genom 2 stånds bifall till utskottets betänkande hade frågan kommit i ett nytt stadium, hvarvid man bör tillse; att frågan bringas framåt emot en lösning, och att man uttrycker den önskan, att få en förbättrad upplaga af förslaget. Tal. yrkade derföre återremiss, på det att icke, för den händelse 2 stånd stanna emoi 2 och norska storthinget bifaller, regeringen måtte anse sig förhindrad att framlägga ett annat förslag. Grefve Björnstjerna och friherre Paykull talade fö: bifall till den kongl. propositionen. , Hr L.: Hjerta tyckte sig finna, att detta ämne be: handlades som en ambitionssak, och stt ridderskaet och adeln här endäst spelade rollen af ett debatserande sällskap. Man bar anfört negativa skal för prinsregeringen, såsom mindre vådlig etc. Men då man tyckes öfverbjuda hvarandra i framställning at rågorna, så ville talaren se till, huru med. dem -förnölle sig. I afseende på att en interimsregering icke vore öfrerensstämmande med den monarkiska enheten, ville talaren anmärka, att dess medlemmar 1tses af konungen och kunna at honom när som ielst afsättas.. Sålunda kunde af dem ingen våds: ör nämde princip uppkomma. En sådan senat medör dessutom styrka, hvarpå talaren som exempel införde Roms och Rysslands historia. I afseende på orrmännens deltagande i afgörandet af svenska ärenlen påminde han om, huru tillgick då interimsreseringen var tillsatömans. Talaren hade ej erfari: utt några vidriga känslor funnits mot densamma, on cke möjligen hos några embetsmannaklasser. Stadsandet om att civile embetsmän borde vara infödde vassade ej på detta fall. Talaren trodde vädorns rara hämtade ur fantasien, och att en fara för fosterahdet skulle ännu mera sammanbinda interimsre.eriogen. Yrkade derföre bifall. Grefve C. G. D. Mörner framstälde orsakerna til letta förslags : uppkomst och huru stora olägenhe erna af en interimsregering kunde vara. Visserlien aflopp sista försöket dermed utan olägenhet, nen man kunde ej alltid hoppas, att någon glle ågra af dess medlemmar icke skulle vilja: vars nera framstående än de öfriga, och icke vilja tags g ett obehörigt inflytande. En interimsregeriug ore ej heller kraftfull, och saknade förmåga att ripa in der det behöfdes, hvaraf följden skulle -blifve tt under en sådan regering vår östra granne komne att göra sina khraftigasta anfall mot landets sjelf tärdighet; och erinrade talaren, att justunder förra nterimsregeringen debne granne: började sina ope