Aftonbladet – 25 februari 1857, sida 3

Ridderskapet ooh Adeln. Diskussionen om den s. k. prinsregeringen. (Forts.) Hr Printzensköld hade vid första genomläsningen af utskottets betänkande intagits af en sorglig känsla, emedan han trodde sig hafva förlorat en betydlig del af sin fattningsgåfva. Sedan han vid andra genomläsningen lyckats att på ett begripligt språk öfversätta utskottets yttrande, så upptäckte han omsider det enda begripliga deri, nemligen slutet eller afstyrkandet af den kongl. propositionen. Lyckligtvis behöfde han nu ej hälla sig till betänkandet, sedan dess ordförande på sitt vanliga klara sätt framstält grunderna derför. I afseende på den anmärkningen, att förändringarne bort i sjelfva texten inpassas, hade det ålegat utskottet att anföra någon författning, som föreskrifver sådant. Hvad som nu jakttages vid redaktionen af grundlagsändringar är endast ett gammalt bruk, hvilket talaren för sin del ansåg för ett missbruk. I afseende på föredragoingen, så hemstä!de han, om det vare lämpligt att i en för begge rikena gemensam lag införa hvad som specielt rörde det ena. Talaren instämde i hvad hr Gänther yttrat. Emot friberre Raabs åberopande af historien -ville talaren anmärka, dels att förhållandena då och nu vore vidt åtskilda, dels att tidsomständigheterna vore väsentligen olika. Då inga grundskäl utan endast svepskäl här blifvit anförda, och det kongl. förslaget vore ändamålsenligt och redigt, så lemnade talaren detsamma sitt bifall, Hr Carleson fann den kongl. propositionen innehålla två delar: den ena är den grundlagsförändring, som hvilar på ständernas bord, och om hvilken utskottet yttrat sitt afstyrkande; den andra är ett stadgande, visserligen bättre än nu gällande, men deruti finnas likväl brister, som hvarken afhjelpås af författningen eller af grundlagsförändringen. Derföre har utskottets utlåtande ej kunnat blifva annorlunda än afstyrkande äfven i denna del. Det vore nödigt att stadga sitt omdöme, icke allenast om nu förevarande förordning utan om frågan i dess helhet, särdeles då man betänker att lagen gäller icke blott för ögonbhcket utan för en obestämd framtid. Första anmärkningen blir då, att den kongl. propositionen, i stället att med yttersta noggravhet bestämma grunderna för det i stadgandet förekommande hindret,