Aftonbladet – 19 februari 1857, sida 2

Besittamig, kära Clayton, sade onkel John, bom jag kan inge något aköl till en sådan anathema märanatha, som vi fått uppbära i dag: Du gode Gud, hvad i himlens narön göra vi då för ondt? Hvad våra negrer beträffar, gå bafva de sin verld långt bättre än vi sjelfva. Jag säger det med Kallt Blod, det vill söga så kalt som möjligt är mellan ett och tä på middagen i ett sådant väder som detta; Se bara på mine negrer, jag ber er! Har jag nånsin några kycklingar, eller ägg, eller gurkor? Nej, visst icke. Alla mina kycklingar döj och rinaskarne slåss om mina gurkor; men negrerna; de hafva fullt upp. Deras frodas som grönskande lagerträd; och jsg måste nåturligtvis köpd af dem. De föda upp kycklingar. Jag köper dem och kokar dem, och sen är det de som äta dem! På det viset går det till: Hvad slafdrifter, slaffängelser och slafhandel beträffar, så är det naturligtvis afskyvärdt. Men, Herren bevare oss, det är inte jag som hittat på:den styggelsen! Jag skulle sparka en slafhandlare utför min trappa, det första jag fick syn på honom, ehuru jag är färdig att bli uppäten af svartingar der hemma: Jag tyckerför tin del alls icke om sådana der predikningar. Vår mr Titmarsh, sade tant Nesbit, han predikade helt annorlunda, då jag för en tid sedan: bevistade gudstjensten i E—. Han bevisade, att slafveriet var en biblisk stiftelse, inrättad af Gud sjelf.n Och jag skulle ha trott, att hvar och en med sundt förnuft borde begripa, att någontings som 3 båda sidor verkar så mycket ondt, ej skulle kunna komma från Gud, sade Nina. Hvem är mr Titmargh ? frågade Clayton halfbögt. Åh; bara em af: tant Nesbits favoriter och mina aversioner. Han kän krappast kallas för en man, han är ingenting annat än ett teologiskt lexikon i hvit halsduk och prestkrage. Jag kan inte fördraga honom. Man mä prata, så mycket man vill om den der bildade arbetsklassen der uppe i norden, så kan jag ej vänja mig vid den föreställnin