Aftonbladet – 19 februari 1857, sida 2

den härigenom retar tiondegifvarne till missledande uppgifter och oärlighet, tiondetagarne till misstänksamhet och snikenhet, samt sålunda verkar demoraliserande för båda par: terna; att såväl uppbörden aftionden och omtanken att på förmånligaste sätt realisera derigenom inflytande varor af allehanda slag; som skötseln af. boställen. medi ett. ofta vidlyftigt jordbruk börtdrager presterskapet från def andliga lärareverksamheten till företrädesvis jordiska omsörger och Köptmäntbestyr;t att presterskapets aflöning dessutom är så obi!ligt ojemn, att, då en del biskopar och pastorer frossa i öfverfiöd, komministrar och adjunkter. deremot ofta äro sämre lottade än dagsverkare eller betjente i enskiltesa. tjenst;: och åter å andra sidan att, ehuru betydliga pastorernes inkomster enligt författningarne i allmänhet äro eller borde vara, äfven. de likväl! i verkligheten stundom blifva knappa nog. dels i följd af tiondegifvares. motvillighet. att författningsenligt utgöra den förbatliga skatten, samt omkostnader och afbränningar för tiondens tflgodogörande, dels i följd af mången pastors ovana eller oförmåga att sköta en vidlyftig ekonomi, svårigheter på många orter att erhålla arrendatorer af boställena på. antagliga vilkor, äfventyret af betydligare. kostnader8 nedläggandepå den ofta af företrädaren vänskötta jorden för att uppbringa des: afkastning, då lifstidens ovisshet icke gifve: odiaren: någon säkerhet, att vare sig han sjelf eller hangarfvingar få skörda någon frukt af derå nedlagdt arbete.ocK Kapital, o. s. Vv. Dessa. olyckliga följder af presterskapets nuvarande afiönmingssätt hafva. redan: tt halft årlundrade Varit högljudt och med skäl öfver klagade både af lekmän och prester, utan att äsAu i denna stund. någon: verksammare. it. värd blifvit vidtagen för att få de skriande oligenKeterba afbjelpta. Hvad kän orsaken vara. till. denna seghet i bibehållandet af ett er .ändt missbruk ?Uppenbarligen den, att då styrande och vid riksdagarne tobgifvandr bland: sjelfva presterskapet icke hört till dem, som haft att beklaga sig öfver olägenheterna elter uppriktigt velat hafva dem afbjelptå, och at. regeringen. å sin sida. varit nog svag ati af undfallenhet för. dethögre presterskapet, hvars politiska stöd Hön sökt; uppoffra både församlingarnes och det inom dessa företräd-svis arbetande lägre presterskapets i sjelfva verket gemensamma intresse i denha fråga: Väl har man sökt att, åtminstone hvad ti onden angår, i någon. mån mildra olögenhe terna deraf genomidess-förvandling för viss tid till bestämda afgifter medelst fria öfverenskofimelser emellan församlingarne och pastarerne, eller:så kallade konventioner, uti hvilka i senare tider äfven likstol, påskpenningar och afgifterna för vissa förrättningar Gjura stolae,) bort inbegripas. Men dels hafva sådana konventioner, ehuru se.lan femtio år, tillbaka förnyade. gånger af rikets ständer yrkade, icke ännu; blifvit. allmännareinförda, dels hafvajäfven der deverkligen komniit tili stånd; ölägenheterna derigenom dock endast till. ex ringa det blifvit häfda, då pastorerne i alla fall vanligen foörtfarit både att sjelfve varav uppbördsmän af de afgifier i naturalier eller perbingar, som så!unda trädt itiondens ställe, och att såsom boställshafvare nödgas egna sig åt jordbruket. såsom en hufvudnöring; hvilken företrädesvis:tagit deras tid och omtanka i anspråk, ofta med åsidosättande af då -andligå åligganden, som egentligen tillhöra deras kall. Det är anmärkningsvärdt, huru svårt det varit -och ännu är-att kunna bringa dessa konventioner till stånd; hvilkas afslätande dock bort ligga lika myeket i presterskapets eget som i församlingarnes välförstådda intresse. Redan vid början af 1800-talet under Gustaf IV Adolfs: tegering utfärdades kungliga cirkulärbref till konsistoriörna med uppmaningar att åstadkomma sådana öfverenskommelser emellan pastorerne och församlingarne angående. presträttigheternas utgörande, utan att någon synnerlig verkan deraf förspordes. Vid 189 års riksdag, fordrade bondeståndet en allmän reglering af presterskapets löner genom sådana konventioner och föranledde härigenom. äfven för tillfället, under, ormständigheter, som vi. en annan. gång skolaj närmare belysa, några. eftergifter. å presteståfidets sida, och vid de flesta -riksdagår, söm allt sedermera hållits, ända till och med den innevarande, hafva yrkanden i enahanda riktning, eller påminnelser om verkställighet af redan förut fattade beslut iämnet, blifvit-gjorda, utan att ännu i denna stund hafva något allmännare ledt-till åsyftad påföljd. Det må erkännas, aft det icke ensamt är hos presterskapet, som. afalutandet af dessa konveationer . mött hinder. och svårigheter. Äfven församlingarne hafva öfverbufvud visat sig vida mera likgiltiga derförj än man bort kunna; vänta, och det synes sofa i vissa landsorter mången tiondegifvare skulle Hellre finna ) sig vid 1681 års förordning om presträttigheternas.utgörande, kanske iakt och mening att icke behöfva vara så noga nedåtlydnaden af en författning, hvars otjenlighet för vår tid: all mänt erkännes, än frivilligt underkasta sig en förändring, hvars bestämmelser med mera sannolikhet kunde. komma, att. till. punkt och pricka utkräfvas. Otvifvelaktigt skulle likväl de. så länge förgäfves påyrkåde konventionerna redan läbgesedan hafva kommit allmännare till; stånd, om icke regeringen vid detta ärendes behandling visat en slapphet och efterlåtenhet; hvar-EEE ETEN MATENS LS FEET SÅS Bekittamig, köra Clayton, sade onkel Jolkin, bom jag kan inse något eköl till en sådan anathema maåaranatha. gom vi fått upp